Torchwood och politiken

helena-top

Eftersom det är val i Sverige imorgon och eftersom alla vi kulturkollare gärna vill uppmana våra läsare att lägga sin röst i valurnan (om ni inte redan gjort det förstås) så tänkte vi ägna oss åt politik den här helgen. Vi kommer bjuda på en blandning av lästips, historiska återblickar och skämtsam dystopisk skräckpropaganda. Häng med när du hinner, före och efter vallokalsbesöket!

När jag satt och funderade igår kväll vad jag skulle kunna skriva för politiskt här på Kulturkollo så var hjärnan ganska blank. Jag har skrivit så mycket politik under september månad på min egen blogg Fiktiviteter att jag liksom skrivit slut mig. Men så slog det mig att den allra största popkulturella upplevelse jag någonsin haft av politik härstammar ur en tittning på BBC-serien och Doctor Whospinoffen Torchwood. Möjligen inte helt väntat, låt mig förklara!

Torchwoods grundförutsättning är att det finns en reva i tid och rum just ovanför Cardiff (!), och därigenom kommer allehanda hemskheter som måste hanteras. De som hanterar det är organisationen Torchwood som under seriens gång ställs emot allt från utomjordingar till spöken. Jag lovar, det är bättre än det låter! Men riktigt fantastiskt blir det inte förrän i kortsäsong 3, Children of earth, där inkräktare dyker upp ur tomma intet och kräver mänskligheten på tio procent av alla barn. Detta leder förstås till panik men också till seriöst vidriga ställningstaganden för personer inom Torchwood och människor i politiska maktpositioner. Så här skrev jag om upplevelsen när det begav sig:

”5/12 2011: Jag sitter här dagen efter att ha sett klart tredje säsongen av Torchwood, miniserien Children of Earth. Jag famlar efter ord. Det var förstås bra, alla hade rätt. Men vad är det som är så bra? Vad var det som berörde mig så oerhört. Vad var det som väckte mig nu inatt och fick mig att börja gråta? Det enkla svaret på frågan är förstås barnen, när barnen hotas blir allt det här med mänsklighet så mycket tydligare. Men det är inte bara det. [quote]Det är det där mötesrummet där politikerna och ledarna sitter och diskuterar och bestämmer de mest fasansfulla saker och till syvende og sidst bara bryr sig om sig själva. Det är tjänstemannen som inte kan sätta ner foten och säga nej utan istället  tvingar sig till att göra det outhärdliga, det som för honom blivit den enda utvägen. Det är allt det där och så himla mycket annat. Det är mörkret och skavet i hjärtat, det där skavet som inte vill ta slut…[/quote]

Ett år senare återvände jag till mina funderingar och skrev:

”Torchwood kan ibland avfärdas som en parad av plastiga utomjordingsmonster, om man vill vara elak, och om man inte vill se djupt nog. Men det är så mycket mer, det finns ett djup där också och den där självdistansen som man annars nästan bara hittar i Whedonmaterial. Där finns ett mörker som bara tätnar och tätnar. [quote]Och så finns där Children of Earth. Det är helt galet vad den serien betyder mycket för mig, jag tänker fortfarande väldigt ofta på den ett år efter tittningen. Inte dagligen men ofta. Och när jag såg extramaterialet till dvdn häromdagen började jag gråta… Jag får liksom inte nog av att brottas med alla moraliska spörsmål – gjorde han rätt när han…? Kunde hon ha agerat på ett annat sätt? Var han verkligen tvungen att dö? Och så kan jag inte släppa den där tanken på om en verkligen ska offras för att rädda många…[/quote]

Och faktiskt sitter jag här snart tre år senare och tvingas erkänna att jag fortfarande tänker på Children of earth i alla fall några gånger i månaden. Och det som fortfarande skaver i mig är inte monster eller mörker. Det är politiken. Frågan om en ska offras för flertalet, om vi här är värda mer än de där borta. De viktiga, djupgående moraliska frågorna som i grunden är politiken. De som ställer tillvaron på sin spets och tvingar på oss frågan Vad är en människa?. Jag tycker att det är svindlande att vi har ett så stort ansvar och att vi har hittat system för hur ansvaret ska fördelas och ta form. Och att vi här har chansen att utöva demokrati precis just nu. Själva handlingen är så enkel, att lägga lappar i kuvert, men ställningstagandet är ibland svårare än vi tror. Det gäller att ta det på allvar. Jag tycker att det är lite coolt att ett plastmonsterprogram på tv har varit med och lärt mig det.

 

Bildkälla: BBC One

One comment Add yours

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.