Mässan 2013 inleddes med Ekman och Söderlind

blogger-image-1407726980

foto: Anna Johansson

anna-top

Mässan 2013 rivstartade med ett fantastiskt samtal mellan två kloka kvinnor. Jag är osedvanligt förtjust, närmast smått besatt, i att lyssna på författare som berättar om sina böcker, skrivprocesser och hur livet farit fram med dem. Jag tycker att den sortens möten med författare tillför så mycket i min läsning av deras böcker. Det ger mig nya perspektiv och gör att jag vill läsa ännu mer. Både Therese Söderlinds och Kerstin Ekmans romaner som kom förra året har jag skrivit om i min blogg: Vägen mot Bålberget och Grand Final i skojarbranschen och det var två fantastiska berättare samtidigt på scen.

Ångermanland är landskapet som förenar dem.
Terese fick frågan om vad det var som fick henne att vilja börja skriva om trolldomsprocesserna – de kvinnor som dömdes till döden för häxeri? Therese berättade att det var en vandring på Bålberget som triggade henne att börja forska i vad som hänt. Präster blåste under den gången och barnvittnesmål blir det som fällde avgörandet. Hon ville försöka förstå vad som hände och hur det påverkade trakten. Terese berättar att hennes bortavaro från trakten har gjort att hon fått perspektiv – man behöver både kunna se en bygd inifrån och utanifrån.
Kerstin efterlyste dialekten i boken, hon funderade på hur man ska kunna skildra 1600-talets mentalitet och hon konstaterar att berättelsens centrala delar med övergrepp och olika ”häxprocesser” äger rum även idag. Idag sker kanske samma sak i media – ryktesspridning och smutskastning. Kvinnors kroppar, barnafödelse och sexualitet är sådant som Terese skrivit om genom hela romanen. En annan nutida anknytning handlar också om att man efter processerna ska leva kvar bland sina grannar och fortsätta sitt liv. Terese ville gärna skildra hur erfarenheter lever vidare genom generationer och hur det blev för de som blev kvar på platsen. Har historien betydelse för nutidsmänniskan?
I den snabba tiden som vi har idag så menar de att berättandet om en familj, en släkt eller en bygd är viktig för att skapa band till sina rötter. Berättande är ett sätt att ordna upp sitt liv, att skapa ordning i sin historia och har man ingen historia så kan man hitta på. Kyrkböckerna är fulla av namnlängder men berättelserna saknas – det är lättare att fantisera kring andra släkter än sin egen. Fantasin ger frihet det som är fakta är ett stort ansvar att hantera. Fiktionaliseringen är svårhanterat, ansvaret är stort för den som skriver.
Hur kan det komma sig att kvinnorna ofta är de som bär minnen, som bryr sig om släktens berättelse? Kvinnorna på scenen kan inte tänka sig ett liv utan berättelser, deras spaning är att berättandet kommer att leva vidare. Bokmässan om tio år blir nog som vanligt, konstaterar Kerstin.
Tidens tro drabbar människan.
Jag längtar redan efter att få sätta mig i en av kongressalarna och lyssna på Hanne-Vibeke Holst och Siri Hustvedt. De är de två författarna som jag inte kommer att missa i år.  Visst ses vi där?
– texten delvis tidigare publicerad  på och dagarna går … den 27 september 2013 –
Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 20 september, 2014

Kategori: Romankoll

Visningar: 1023

Taggar: , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *