Linda Olsson boktipsar

Foto: Caroline Andersson, Bonnierförlagen

Linda Olsson föddes 1948 i Stockholm men bor sedan många år också i Auckland, Nya Zeeland. Hon slog igenom med den oerhört vackra debutromanen Nu vill jag sjunga dig milda sånger (2006). Därefter har hon utkommit med flera mycket omtyckta relationsromaner, Sonat till Miriam (2008) och Det goda inom dig (2011). Hon är aktuell i höst med sin nya roman I skymningen sjunger koltrasten.


 

På grund av mitt dubbelliv – jag bor i Nya Zeeland, men tillbringar också en hel del tid i Sverige – har jag dubbelt av allting och hinner därför inte på långa vägar med allt jag skulle vilja. Det gäller särskilt läsning. När jag kommer till Sverige går jag alltid till min närmaste bokhandel, Söderbokhandeln här på Götgatan i Stockholm. Där frågar jag den kunniga personalen vad det är jag missat av ny svensk litteratur. Och inser omgående att jag inte har en chans att hinna läsa ikapp. Jag har stora hål vad gäller den klassiska litteraturen också. Och så är det mitt andra  hemlands litteratur. Men jag gör så gott jag kan, i vetskapen om att jag går miste om mycket.

Under arbetet med min senaste roman har jag läst om några gamla favoriter, eftersom personerna i boken läser dem. Och med ett undantag höll de. Här är några:

Rainer Maria Rilkes lilla bok ’Brev till en ung poet’, där jag den här gången, liksom vid varje tidigare läsning, hittade nya små klokheter om konsten, kärleken och livet.

’Kaspar Utz’ är en roman av Bruce Chatwin annars mest känd för sina reseskildringar. Bokens titelperson är redan avliden när boken börjar, men berättaren ger sig av på en resa i tid och rum för att utreda Utz liv. Resan leder till Prag och till en undersökning av fenomenet samlande. Vad är det som binder oss vid materiella ting? Det går att läsa in mycket mellan raderna i den här lilla romanen, tycker jag.

’Bönbok för en vänav Joan Didion är på sätt och vis en liknande roman till sitt upplägg – en undersökning av en människas liv – men här är platsen ett icke namngivet syd- eller mellanamerikanskt land i upplösning. Joan Didions språk är förunderligt och hennes personbeskrivningar enastående. Atmosfären i boken kvävande. Liksom Chatwin är Didion inte så känd för sin skönlitteratur. Men den här romanen är en pärla.

Jag återvänder ständigt till August Strindberg. Nu senast till ’Inferno’. Och jag tror att jag äntligen blvit tillräckligt gammal, eller tillräckligt erfaren, för att kunna ta den till mig. Det finns oändligt mycket att stanna upp vid, läsa om. Acceptera eller förkasta. Men det går omöjligt att undvika att bli berörd. I min egen nya roman tar min Elisabeth bland annat till sig det här: Det inträffar i livet händelser så fasaväckande att själen vägrar bevara märket av dem för stunden, men intrycket finns kvar och framträder snart på nytt med oemotståndlig styrka. Jag tycker det stämmer. Man kan inbilla sig att man bearbetat sina trauman, men vid de mest oväntade tillfällen i livet kan man övermannas av dem med oförminskad styrka.

Saul Bellows roman ’Offret’ är ytterligare en av de böcker som personerna i min bok läser. Återigen en roman där läsaren oundvikligen sugs in huvudpersonens tillvaro. Man kliver in i Asa Leventhals New York City några kvalmiga, heta sommarveckor, och upplever med honom hur hela hans tillvaro sakta upplöses. Svettiga, sömnlösa nätter, personer som ändrar karaktär, hot som hopar sig från alla håll. En mästerlig beskrivning av den slippriga gränsen mellan det normala och det paranoida.

Till sist måste jag förstås nämna det största som hänt i nyazeeländsk litteratur på mycket, mycket länge. Den unga författarinnan Eleanor Catton vann förra året Man Booker Prize med sin roman ’The Luminaries’. Ett mastodontverk på alla sätt: berättarambitionen, det litterära genomförandet och själva omfånget. Det är en stor bok och en värdig vinnare. Boken behandlar en ganska okänd tid i Nya Zeelands historia, guldruschen på Sydön på 1860-talet. Ett enormt persongalleri och berättarglädje av klassiska mått. En verklig upplevelse. Boken kommer ut på svenska i höst och kommer att heta ’Himlakroppar’.

/ Linda Olsson

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 21 september, 2014

Kategori: Aktuellt, Romankoll

Visningar: 1848

Taggar: , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *