Jag diskuterar Maken med maken

helena-top

Det hände sig i höstas att jag läste Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson och blev mäkta förgrymmad (läs varför här). Jag tvingade min man att läsa den och han blev inte riktigt lika indignerad. Sen läste han Maken av Gun-Britt Sundström och kom med ständiga utrop om hur intressant den var och att den var superbra att jämföra mot Egenmäktigt förfarande. Så jag fick ju lov att läsa den. Nu när det är gjort och Kulturkollo har bokcirklat så sätter vi oss ner och samtalar lite om boken.

Helena: Ja, det är ju ganska svårt att få rullning på det här samtalet. Vi har förvisso pratat mycket om boken men att skriva är något annat så vi kör väl bara? Vad tycker vi om dem egentligen – Gustav och Martina?

Magnus: En sak som fascinerade mig med boken är Sundströms förmåga att göra Gustav till något mer än en platt figur, trots att vi bara lär känna honom via Martina. Jämfört med Egenmäktigt förfarande, där “maken” aldrig blir något mer än en kuliss, blir Martina och Gustavs relation så mycket mer trovärdig, realistisk, tack vare att Sundström tar honom på allvar, låter honom få vara människa, trots att berättelsen sätter Martina i centrum.

Helena: Ja, det är fascinerande hur Sundström, och Martina, låter Gustav få ta en egen form. Martina är ju väldigt bestämd, väldigt feministiskt bestämd och vägrar kompromissa i mycket. Jag utropade ju någon gång där att “Martina är den första kvinna som är som jag”, och du tyckte att jag skulle ta med det här. Gustav gillar jag egentligen först i slutet när Martina ser honom (när det är för sent), och Martina vet jag inte om jag gillar alls… Men jag känner igen mig mycket i henne, tyvärr kanske… Vem känner du igen dig mest i?

Magnus: Båda tror jag. Som Martina har jag inte en starkt utmejslad plan, ingen utopi eller vision som jag strävar efter. Ändå är hon mer medveten om, och känslig för, när hennes liv inte går i riktning mot utopin. Där skiljer vi oss åt, jag är mindre…viss. Gustav har ju en rätt begränsad horisont egentligen. Han kräver inte mycket, men det han kräver (äktenskap) vill han verkligen ha. Jag känner igen mig i hans strävan efter att ha ett kontrollerat och avgränsat (be-gränsat?) liv, men jag hoppas att jag i alla fall lyckas praktisera en något mer modern jämställdhetsvision.

Helena: Om du inte gjorde det skulle du inte leva med den här Martina, dvs mig 😉 När du säger sådär så blir jag ju fundersam om jag kanske ändå har lite Gustav i mig också (såklart jag har, riktigt bra böcker kretsar ju alltid kring människor som alla kan identifiera sig med), jag gillar ju det bekväma, det bestämda. Min utopi är ju det avslappnade hemmalivet, herregud, jag är Gustav! Snabbt bort från det! Hur kul är det inte att Martinas back up-plan är att bli bibliotekarie och att hon doktorerar i något obskyrt humanioraämne, med tanke på att vi båda doktorerat och är bibliotekarier – vi är båda Martina!

Hur tänker du förresten om tidsandan? Visst känns den fortfarande rätt modern, även om den är väldigt mycket 70-tal?

Magnus: Den har ett fint tidlöst drag som kommer av att det är en inkännande karaktärsskildring, tycker jag. Den ser komplexiteten i alla människors psykologi. Samtidigt är den härligt tidsbunden. 70-talets radikalitet skymtar, men också DDR-Sverige. Som när Martina tänker genom Socialstyrelsen med funderingar om sitt “sexualliv”. Hur ser du på Martina o Gustavs erotiska historier, med varandra och andra?

Helena: Ja, jag blir ju arg. Varför krångla till det så mycket? Martina kämpar ju så mycket med sin sexualitet, att hon inte är sugen på sex med Gustav och allt det där, jag kan tycka att hon borde jobba med det och kanske prata tillsammans med Gustav om det ordentligt istället för att de båda ska söka sig utåt. Dessutom blir ju deras affärer lite av en tävling, när hon får reda på att han så måste hon också. Det blir nästan desperat där ett tag när Martina måste hitta någon att ha en affär med. Sen tycker jag att Gustav är elak när han tvingar ihop Martina med älskarinnan, visst öppenhet har hon krävt men nu blir det som om hon måste vara med i förhållandet. Elakt mot såväl Martina som älskarinnan.

Magnus: Jag håller med. Deras sexuella äventyr blir nån slags flykt för att slippa det jobbiga med att jobba med varandra. Barnsligt, men det är väl också ett uttryck för att dom vet att dom har något oöverstigligt mellan sig.

Helena: Avslutningsvis så måste vi säga något om Maken i relation till Egenmäktigt förfarande som ju ändå var den utlösande faktorn till all denna läsning. Jag behöver väl egentligen inte säga att jag föredrar Maken, att jag tycker att Sundström fångar något som Andersson aldrig är i närheten av, att jag tycker att det är uppfriskande med könsroller som kastas om (i motsats till böcker som cementerar dem) och att jag kan relatera till Maken på alla plan vilket jag inte alls kunde till egenmäktigt förfarande. Vad tycker du?

Magnus: Även om jag var mer förlåtande mot Egenmäktigt förfarande än du – gillade den medan jag läste den – kan jag bara hålla med dig. Det är oerhört befriande med Martina, som har ett eget liv, en egen vilja, men som samtidigt måste förhålla sig till tidsbundna normer och föreställningar. Det är en trovärdig kamp. Den angår oss alla.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 22 september, 2014

Kategori: Aktuellt, Romankoll

Visningar: 1534

Taggar: ,

6 Responses to Jag diskuterar Maken med maken

  1. Lotta skriver:

    Vad kul att ni båda läst den och att få läsa diskussionen! Jag har bara läst halva Maken (så här långt är jag väldigt mycket Martina och får eksem av Gustav). Maken är ljusår bättre än Anderssons och mycket lättare att relatera till. Anderssons är för pretto för min smak http://ihyllan.se/2013/december/egenmaktigt-forfarande-en-roman-om-karlek-lena-andersson.html

    • Helena skriver:

      Tyckte också att Egenmäktigt förfarande var för pretto och för mig helt omöjlig att relatera till. Maken och Martina däremot, där kan jag relatera!

  2. Anna skriver:

    Nu blir jag sugen på att samläsa något med min make också. Fint att man kan dela läsningen.

    • Helena skriver:

      Vi läser båda hela tiden men det är allt för sällan vi läser samma bok ganska samtidigt, jag känner att jag gärna skulle vilja det med jämna mellanrum. Det ger något extra att få diskutera tillsammans.

  3. Bakbokmat skriver:

    Nu blir jag ju grymt sugen på att både läsa “Maken” och att ha en läsprojekt med min egen make. Till skillnad mot er var jag riktigt förtjust i “Egenmäktigt förfarande”. Visst är den pretto, men dels fann jag en torr charm i det, och framför allt bidrog den högtravande stilen till att förstå Esters känslomässiga tillkortakommanden.

    • Helena skriver:

      Samläsning med partner rekommenderas å det varmaste 🙂

      Jag blev så störd av berättarstilen att den ställde sig mellan mig och Ester totalt. Tyvärr, för jag har ju förstått att det finns några andra som gillar boken rätt mycket 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *