Lika inför döden? En smula Shakespeare

hollow crown

helena-top

Döden hos Shakespeare… Låt oss inte hymla om att folk dör som flugor hos Shakespeare. Låt oss inte hymla om att vi ibland skämtar om det, tycker det blir för mycket, och någon gång emellanåt tycker att giftbägarna inte skulle svingas fullt så ofta. Romeo, Julia, prins Hamlet – alla dör. Oj förlåt, spoilervarning?

När jag har ägnat energi åt att se pjäserna i The Hollow Crown det senaste året (på teater och på dvd) slås jag dock av hur olika döden ter sig. Jag är på intet sätt Shakespeareexpert, det känns på gränsen till förmätet att ens skriva om honom och hans texter, vilket är ganska konstigt – hur ska vi någonsin kunna uppskatta klassikerna om vi inte törs prata om dem av rädsla för att känna oss…dumma? Jag gör ett anspråkslöst försök.

Richard
I Richard II möter kung Richard döden i en fängelsehåla efter en lång tids fångenskap. En fångenskap som dessutom föregåtts av en förödmjukande nedbrytningsprocess som störtat honom från tronen och berövat honom hans krona. Kung Richard är inte ens kung längre. Döden kommer som en befriare kan man säga, och ändå fruktar han den. Han försöker undfly den, han är en människa.

Richard II

Henry

Henry IV möter döden fortfarande på tronen, eller i sin säng i rummet bredvid den tomma tronen, med den tomma kronan på sitt bröst. Och han tänker över sin skuld i Richards död många år tidigare, sin skuld i tronföljarens framtida öde, sitt ansvar för landet och för traditionen. Han som levt ett långt och ärofyllt liv, han som är trött, han fruktar också döden.

Henrys kval fascinerar mig nästan mest, i och med att de är så vardagliga. Han dör ålderdomens död efter ett ärofullt liv och just därför blir hans dödskamp så förståelig för mig. När han sluter ögonen skulle han kunna vara någon jag känner, eller jag själv, det är då jag slutligen känner det tidlösa hos Shakespeare. Det är därför han spelas ännu, för att han når in också i vår tid. För att han berör på riktigt.

hollow crown

Lika inför döden?

Den våldsamma döden och ålderdomens död skiljer sig på många sätt, Henry IV dör inte i utstötthet eller förnedring. Eller? Svagheten och åldern förminskar honom i omgivningens ögon, han blir till en kung av vilken alla förväntar sig att han ska somna in så att sonen Hal kan ta över och ställa allt på ända. Han upphör också att vara sig själv, kungen. Och han förföljs av sitt förflutnas vålnader, han förföljs av Richard. Jag är inte textanalytiker nog att våga mig på en djupgående tolkning men visst säger det mig ändå att Shakespeare gör oss alla lika inför döden. Vi skräms av den och tvingas acceptera den, alla möter vi den. Och det är livets sorgesamma slutsats.

Bildkälla: The Hollow Crown BBC

2 comments Add yours

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.