Att älska och förlora, två halva ark papper

helena-top

August Strindberg har skrivit en fantastisk novell som heter Ett halvt ark papper och som visar hur ett liv kan sammanfattas, med alla sina smärtsamma förluster och underbara stunder, med några korta rader på just ett halvt pappersark, utan att förminska. Det är en fenomenal novell just för att den berättar om det stora i det lilla och för att den gör det så enkelt.

När jag förälskade mig handlöst i det som nu är min älsklingsroman alla kategorier så var det också på grund av ett halvt ark papper. Det var Wolf Hall. Jag hade läst en bit, några hundra sidor kanske. Det gick långsamt, jag befann mig någonstans ganska djupt inne i en depression och jag tyckte om boken men med depressionens gråsyn så spelade den lika lite roll för mig som allt annat. Men så kom jag till den sidan (spoilervarning härifrån för alla som inte läst Wolf Hall men vill behålla allt oavslöjat!). Sidan där huvudkaraktären Thomas Cromwell vaknar en morgon mitt i sitt vardagliga vanliga liv, äter frukost med fru och barn, ser dem i det där vardagsljuset och snarare känner än tänker att de är viktiga för honom, att utan dem vore ingenting något värt. Han går till sitt kontor, sätter sig och gör det han gör med sina viktiga papper. Och några rader längre ner har han förlorat dem alla i en sån där härjande feber som släckte hela familjer på den tiden. Också.

Där fastnade jag för Hilary Mantels genialitet. Jag älskar henne för evigt för sättet hon krossade mitt hjärta på. Hur jag dels fick läsa det, det är verkligen i all sin förfärlighet den allra mest fantastiska upplevelse jag haft med fiktion, dels fick skakas liv i. En depression släpper naturligtvis inte bara sådär men det krävs att någonting blir ett halmstrå att gripa tag i, och jag tror på allvar att den började läkas den där dagen. Jag började gråta den ur kroppen tack vare Hilary Mantels sätt att så sparsmakat och osentimentalt ge mig livets vidriga opålitlighet. Precis så väldigt och totalt  hopplöst är det, livet, och precis så himla fantastiskt i sin vardaglighet, som den där frukosten.

Wolf Hall må vara en riktig tegelsten med sina nära 650 sidor, men det är i de små betraktelserna, scenerna och detaljerna som det glimrar. Hjärta och smärta på ett halvt ark papper kan också förändra livet, för dem det handlar om, och för mig.

Foto: “M. Klein’s hands, writing” av Wellcome images, Hans A. Thorner (CC-BY-4.0 )


Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 15 november, 2014

Kategori: Aktuellt, Novellkoll, Romankoll

Visningar: 1500

Taggar: , ,

5 Responses to Att älska och förlora, två halva ark papper

  1. Strindberg kan! Perfekt att läsa och diskutera i skolan, bara några gamla ord.

    • Helena skriver:

      Jag läste den allra första gången i skolan och kan bara hålla med, den är lättläst, svårsmält och perfekt för diskussion.

  2. Carolina skriver:

    Den där Strindbergsnovellen är mig mycket kär. Helt genialisk! Och berörande.

    Och nu har du gjort mig sugen på att ge Wolf Hall en chans till. Jag försökte för något år sedan men fastnade i språket och detaljerna. Den passade mig nog inte då, men ska nog försöka igen.

    • Helena skriver:

      Jag läste Wolf Hall ofantligt långsamt och det är nog så den bör läsas, så att en kan njuta av det detaljerade och språket som annars kan bli i vägen. Strindberg är definitivt mer lättillgänglig, men inte mindre fantastisk.

  3. […] så insåg jag att jag ändå inte kan gå förbi Wolf Hall här. Och då tänker jag förstås på det där jag skrivit om förut, den där sidan där Cromwell först har allt och sedan ingenting. Den där sidan som så effektivt […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *