Vilka får Nobelpriset?

lyran-top

Varför ska man läsa Nobelpristagare? Är inte de bara mossiga gubbar som skriver så tillkrånglat som möjligt? Hade ni frågat mig för 10 år sedan hade jag nog svarat att jag inte alls läste några konstiga pristagare. Och nu har jag i stället gjort det lite till en sport att läsa dem. Jag gillar ju att utmana mig och testa gränser. Och till min förvåning har jag hittat både gubbar och gummor som inte alls skriver krångligt. Och till och med en del av det krångliga kan vara intressant har jag upptäckt.

Men varför ska man läsa dem då, är de verkligen bättre än alla andra författare? Nej, så enkelt är det så klart inte. Det finns allt en del Nobelpristagare vars storhet jag inte begriper mig på. Och det finns en massa fantastiska författare som av olika orsaker inte fått Nobelpriset trots att man kan tycka att de borde fått det. Dessutom kan man ju alltid diskutera hur man “mäter” litterär kvalitet och jämför författare med varandra. Men, många av de Nobelpristagare jag läst har jag tyckt om och det har så klart sporrat mig att läsa fler. Jag skulle nog inte själv ha valt att läsa vare sig Elfriede Jelinek eller Patrick White om de inte stått på listan över Nobelprisade författare och då hade jag varit värdefulla erfarenheter fattigare.

Vilka är det då som tilldelas Nobelpriset? Ja, kriterierna varierar och har förändrats under de dryga hundra år priset utdelats. Under det första årtiondet fästes stor vikt vid Alfred Nobels femte kriterium i testamentet – att pristagaren skulle verka ”i idealisk rigtning”. En snäv tolkning av detta kriterium gjorde att t ex  August Strindberg och Lev Tolstoj inte ansågs vara lämpliga. Första världskriget ledde fram till ett krav på neutralitet, vilket medförde att de nordiska länderna hystade in åtskilliga priser (Verner von Heidenstam, Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan, Knut Hamsun).

Under 20-talet utvidgades “godhetskriteriet” till att omfatta en bred ”vidhjärtad humanitet”. Synen på estetiken var dock fortfarande konservativ, eftersträvansvärt var ”den stora stilen” nära förknippad med Goethe. Bland storheterna som mottog priset under detta årtionde återfinns W B Yeats och Thomas Mann samt en av mina favoriter – Sigrid Undset. Under 30-talet började Akademien lägga större vikt vid Nobels tredje kriterium i testamentet – priset skulle tilldelas dem som gjort ”mänskligheten den största nytta”. Litteraturen skulle vara till för den vanliga läsaren. Genom ett strikt fokus på allmängiltighet utestängdes alla moderna lyriker från möjligheten att erhålla priset, som i stället tilldelades storsäljare som till exempel Pearl Buck. Även Margaret Mitchell, författare till Borta med vinden, fanns med i prisdiskussionerna. Bland de stora författare som här “missades” finns James Joyce och Virginia Woolf. Deras stilar var ju definitivt inte lättillgängliga.

Efter andra världskriget inträdde en ny radikal förändring. Nu ville man inte alls längre premiera de populära författarna, utan i stället lyfta fram banbrytarna. Denna nya princip ledde till att författare som Hermann Hesse, T S Eliot och Wiliam Faulkner i rask takt erhöll priset. En ny pragmatisk policy formulerades i slutet av 70-talet, nu ville man se till att priset gjorde nytta, man ville satsa på de okända mästarna. Denna satsning gav lyriken ett uppsving och ledde på 90-talet till att ett flertal lyriker erhöll priset, bland annat Wisława Szymborska. Fokus på de okända mästarna utvidgades från mitten av 80-talet då Akademien uttalade sin strävan att priset skulle nå global spridning. Redan 1913 gick priset till indiern Rabindranath Tagore, i övrigt motsvarade priset under lång tid ett Europamästerskap. Först på 30-talet erhöll de första amerikanerna priset, 1945 gick priset till den chilenska lyrikern Gabriela Mistral, 1973 erhöll Patrick White från Australien priset, 1986 gick priset för första gången till en afrikansk författare, Wole Soyinka från Nigeria och inte förrän 1988 erhöll en arabisk författare priset – Naguib Mahfouz, Egypten.

Några som dock ständigt tycks ha missgynnats, trots skiftande värderingar, är kvinnorna. Man kan se en klar ökning av andelen kvinnliga Nobelpristagare under de senaste årtiondena. På 90-talet erhöll tre kvinnor priset (Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wisława Szymborska), på 00-talet var andelen lika stor (Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller), hittills på 10-talet har tyvärr bara en kvinna tilldelats priset (Alice Munro). Vi får väl se hur det kommer att bli de närmaste åren, det finns ju en del kvinnor som verkligen borde uppfylla alla högt ställda kriterier man kan komma på.

Läs mer om mina Nobelprisade favoriter och artikeln “Bara snälla får Nobelpris” av Per Svensson.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone

4 Responses to Vilka får Nobelpriset?

  1. Intressant läsning! Pearl Buck är en av mina favoriter bland de Nobelprisförfattare jag har läst, men jag har faktiskt undrat lite hur Pearl Buck kunde få priset, eftersom hon skriver mer på “best-seller”-vis, men det får sin förklaring här – att det helt enkelt har varit lite olika inriktning.

    • Linda skriver:

      Hon är en av mina favoriter också, men tydligen ganska kritiserad i efterhand tyvärr av just den anledning du skriver.

  2. De kvinnliga nobelpristagarna har varit bäst, utan tvekan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *