Att resa med böcker

Linda
Jag har aldrig besökt Afghanistan, Saudiarabien eller Tunisien och om jag gjort det hade jag aldrig fått  se det Diana Janse, Tina Thunander och Fanny Härgestam fått se. Min bild av dessa länder har utvidgats genom läsningen av En del av mitt hjärta lämnar jag kvarResa i Sharialand och Det här är vår tid.

Diana Janse tar jobbet ingen vill ha, en UD-tjänst med placering i Kabul. I sin bok berättar hon detaljerat och känslofyllt om ett liv som är otroligt svårt att föreställa sig. Då är det tur att det finns personer som Diana Janse, som vågar och vill befinna sig i ett land som egentligen är för farligt att leva i. Hon lyckas dessutom använda sin ilska och frustration  till något konstruktivt och har en möjlighet att förändra livet i alla fall lite granna för befolkningen i Afghanistan, ett land som slagits i spillror gång på gång. Mest begränsade är självklart kvinnorna, som under talibanerna blivit av med i princip alla rättigheter.

Tina Thunander berättar om ett land där kvinnor knappt kan röra sig, men där fascinerande saker som kvinnohotell finns för att underlätta rörelsefriheten.  I kvinnohotellet får inte sedlighetspolisen tillträde. Inte heller i de shoppingcenter som är enbart för kvinnor. Dit får Thunander tillträde och hon tar mig med till platser jag inte ens visste existerade. Genom läsningen utvidgas den ganska ensidiga mediebild av ett land där kvinnor har en mycket begränsad rörelsefrihet. Min syn på Saudiarabiens behandling av kvinnor förändrades inte under läsningen, men synen på kvinnor boende i Saudiarabien ändrades helt klart.

Vissa lagar, som jag endast sett som märkliga, blev nu både märkliga och på något sätt logiska Att kvinnor inte får köra bil till exempel är ju helt absurt, men innan läsningen av Resa i Sharialand hade jag inte förstått riktigt hur begränsade kvinnor blev utan körkort och hur mycket kontroll som männen skulle behöva släppa ifrån sig om de fick lov att köra bil.

Att det är så provocerande att kvinnor rör sig utan en man i sällskap är svårt att förstå, men så är det även för framstående kvinnor som Fatima, professor i matematik som har med sig sin man som förmyndare då hon deltar i matematikkonferenser utomlands. Hon får i alla fall vistas i samma rum som andra män under konferenserna. Hade det varit i hemlandet, skulle män och kvinnor suttit i olika rum och möjligen kommunicerat via tv-skärmar. Det sjuka är att det handlar om kvinnor som verkligen är experter och långt ifrån osjälvständiga, men som ändå behöver ett förkläde i form av en man. Tina Thunander drivs av en vilja att beskriva, inte att fördöma, vilket gör att hennes reportagebok är både intressant och saklig. Det handlar inte om att försvara lagar som utan tvekan är absurda, egentligen inte heller om att förstå, utan om att lyfta fler perspektiv och visa på de förändringar som ändå pågår.

I Tunisien får kvinnor lov att ta mer plats. Fanny Härgestam följer i sin bok Det här är vår tid fyra kvinnor, varav tre politiskt aktiva. Hon får definitivt tillträde till platser som vi läsare aldrig skulle få tillträde till själva. Efter den arabiska våren utsågs en konstituerande församlingen, vars uppgift det är att ta fram en ny grundlag. De tre kvinnorna representerar tre olika partier. Mabrouka Mbarek det sekulära mittenpartiet CPR. Hon har bott i USA i många år och är nu tillbaka för att göra en insats för sitt hemland. Detsamma gäller Meherzia Labidi, som tillbringat många år i Paris. Hon är den konstituerande församlingens vice talman och invald ledamot för det islamistiska partiet Ennahda. Selma Mabrouk är läkare och invald för det socialdemokratiska partiet Ettakatol. Den fjärde kvinnan Amira, förlorade sin man under revolutionen och är en så kallad martyrhustru.

Arbetet i Bardo, där den konstituerande församlingen håller till, är lika spännande att följa som den mest rafflande thriller. Härgestam bygger upp en dramatik och det är helt klart så att verkligheten överträffar dikten. Det är också snyggt hur Amiras berättelse står i kontrast med och kompletterar de politiska avsnitten. Vi får veta hur livet är i Tunisien genom Amiras ögon, men också genom berättelserna de tre andra kvinnorna bidrar med. Som alltid tänker jag efter läsningen att jag måste läsa fler reportageböcker, men konstigt nog tar det ofta emot innan jag läser sakprosa. Jag tror att det är tyngre och jobbigare än skönlitteratur, men så behöver det inte alls vara, vilket de böcker jag presenterat här är tydliga exempel på. Ofta tar reportageböckerna vid där nyhetsrapporteringen slutar. Media följer länder i konflikt, men efter ett tag är det som om dessa länder glöms bort och andra, mer spännande och färska konflikter tar över istället.

Bild: Detalj från omslaget till En del av mitt hjärta lämnar jag kvar.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 21 januari, 2015

Kategori: Aktuellt, Sakprosakoll

Visningar: 893

Taggar: , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *