Att skriva historia

helena-top
En gång i tiden var jag forskare. Jag undersökte, analyserade och skrev historia. Jag var historiker. Och där har ni förklaringen till att jag älskar det historiska så intensivt, eller egentligen går det väl i vartannat – hönan och ägget och allt det där ni vet.

Mitt historieintresse började med skogen. Husgrunder jag passerade när jag som barn gick omkring och utforskade. Sånt som väckte mina fantasier – äppelträd, jordkällare där inga människor längre fanns.

Så jag blev historiker (nej, det var inte så enkelt men vi gör en lång historia kort för en gångs skull). Jag placerade mig framför domböckerna och läste rättegångsprotokoll, lärde känna kvinnor som kände kvinnor som dödat sina barn. Och jag läste, och grät, var gravid och kände mina barns fötter sparka på mig inuti när jag läste förfärliga skildringar om kvinnor som dränkte, högg, klämde ihjäl sina egna. Och jag skrev, och skrev och omformulerade.

Sanningen är svår. Jag skulle säga att den är omöjlig. I slutänden måste det alltid bli en tolkning av sanningen i den där boken. Till slut fick jag nöja mig med att vara så sanningsenlig som möjligt, om kvinnorna, om barnen och för mig. Det blev en avhandling, jag skrev den där berättelsen som inte blivit berättad och var de där människornas röst när de saknade en egen. Det kan jag känna stolthet över.

En annan känsla jag har nu, när jag inte längre forskar, är saknad. Jag saknar att kliva in i andras liv och tänka om det. Och jag går förstås fortfarande och tittar på jordkällare och konstigt placerade äppelträd och nedrasade väggar mitt i ingenstans. Och fantiserar gör jag naturligtvis. En dag kommer jag att komma till den där punkten när jag sätter mig ner med mitt påbörjade romanmanus och faktiskt skriver den där berättelsen som pågått i mig i så väldigt många år. Jag tror att det kommer bli så. Hoppas!

Foto: Svartedalens jordkällare av Averater [CC BY-SA 3.0]

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 23 januari, 2015

Kategori: Aktuellt, Sakprosakoll

Visningar: 2041

Taggar:

5 Responses to Att skriva historia

  1. Louise skriver:

    Gud vad spännande! Mitt historieintresse upptar ganska stor del av min tankeverksamhet just nu. Jag funderar verkligen på att försöka söka en tjänst som doktorand framöver men vet inte om det är värt det. Jobbar som socionom men saknar verkligen historian som jag också har en examen i. Hur kom det sig att du inte fortsatte att forska?

    Och visst funderar man över saker man ser omkring sig. Hur blev det sådär? Varför gör man såhär? Hur såg det ut tidigare?

    • Helena skriver:

      Jag kan verkligen rekommendera en forskarutbildning för dig som känner så starkt för historia, men visst är det krävande och tufft också. Det är helt klart en lärdom för livet. Jag bestämde mig för att sluta forska efter disputationen för att jag gärna ville ägna mig åt mitt andra yrke som bibliotekarie. Och så är det rent krasst så att jag inte skulle stå ut i den akademiska världen någon längre tid. Det är mycket krav och stress och söka pengar för att få behålla tjänsten och så. Jag är väldigt glad och tacksam för att jag fått chansen att ägna flera år åt min forskning och visst saknar jag det ibland (främst att sitta i arkivet och att skriva) men inte så mycket att jag ångrar mig.

  2. Anna skriver:

    Spännande med historisk forskning. Jag drömde om att bli arkeolog en gång. Fint att du hittat en bild från Svartedalen, det är storskogen nära mitt arbete …

    • Helena skriver:

      Då kan ju du ta lunchpromenader där och låta tankarna löpa iväg i arkeologisk riktning 🙂 Jag har aldrig varit där men det ser väldigt fint ut, precis en så skog som jag gillar!

      • Anna skriver:

        Otroligt fin miljö, storskog med vargrevir och mängder av lämningar från gamla tider. Bl a en jordkula som visas av hembygdsföreningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *