Utvecklingssamtal

Linda

När jag läser diktsamlingar börjar jag alltid med en relativt snabb genomläsning, helt inriktad på de känslor texterna väcker. Ibland läser jag om en dikt, en strof eller några ord. Smakar på orden, läser ibland dem högt. Sedan börjar jag om och läser dikterna igen. Nu långsammare, mer koncentrerat. Fortfarande med fokus på känsla, inte primärt på tolkning. Jag tror att tolkningen och rädslan för att läsa fel är det som skrämmer många från lyriken. Det är synd, för dikter är inte komplicerade och det finns inget rätt och fel sätt att läsa dem på. Det är snarare ögonblicksbilder som växer då de når dig och blandas med det du varit med om. Hur resultatet blir beror på vem du är. Vad du varit med om. Det finns inget rätt eller fel sätt. Bara ditt sätt.

13065052_O_3Just sammanblandningen av någon annans bilder och mina egna blir extra tydlig då jag läser Daniel Blixts debutbok Utvecklingssamtal. Blixt arbetar som gymnasielärare i Stockholm och vi delar på många sätt samma vardag. Med få ord tecknar han porträtt av en rad personer. Ibland flyter de ihop, ibland blir berättare en del av de andra, de som presenteras. Vi får möta de trasiga, de som inte riktigt lever de liv de önskar. De som flytt, de som är hemma, men ändå på flykt. De som kämpar, men samtidigt står och stampar. Dikterna väcker känslor, starka känslor. Jag känner igen mina elever och ibland känns det som om någon kramar mitt hjärta. Jag tänker på allt jag skulle vilja göra, men inte kan lösa. På hur viktig jag är, men samtidigt totalt oviktig.

Jag vill klä av livet och visa läsaren essensen. Jag vet att de känner igen sig. Läsaren ska drabbas skönlitterärt av mina dikter och inte se dem som dokumentationer. Och så hoppas jag att de som läser tar sig tiden att läsa och att läsa om. Jag vill att de berörs.

Genom Norstedts förlag kom jag i kontakt med Daniel Blixt och det här är hans ord om debutboken i synnerhet och lyrik i allmänhet.

Utvecklingssamtal är din debutbok. Kan du berätta lite om den?

Jag upplevde att jag för några år sedan på ett nytt sätt vände blicken mot min egen vardag och den inre och yttre verklighet jag erfor. Det svåra med att skriva, upplever jag, är att hitta sitt språk och att kunna öppna upp sig själv i det. Med det menar jag inte att skriva självbiografiskt utan att man närmar sig sin samtid och sig själv i, och genom, språket. På så vis är behovet att formulera sig en ständig utmaning, en ständig process. Just dessa dikter är ett delresultat av en sådan pågående process. Jag upplevde det som att jag under en längre period skrev mig fram till mitt språk, hittade mina formuleringar, och till hjälp hade jag bland annat skolmiljön men även andra miljöer som inte fick plats i just denna samling.

Hur kom det sig att du valde just dikter för att berätta om skolan och de människor som finns där? Är sådana ”icke-lyriska” miljöer som skolan är, konstnärligt inspirerande för dig?

Jag har alltid skrivit poesi, även om jag har novellutkast liggande hemma, så just diktformen var ett enkelt val. Gällande inspiration så är det mer specifikt vår vardag som inspirerar mig. Vi alla har en vardag att möta och oss själva att möta i den vardagen. Det kan vara minnet av en uppväxt, upplevelsen av en skolgång eller ett jobb, att erfara behov och beroenden, att känna förlust, sorg, gemenskap och hopp. Häri ligger livsvillkoren och utsattheten men också kärleken och skönheten. Men ur perspektivet att vår vardag ofta består av till synes antipoetiska miljöer och situationer kan jag svara jakande på din fråga.

Vad önskar du förmedla till dina läsare genom dina dikter?

Jag vill klä av livet och visa läsaren essensen. Jag vet att de känner igen sig. Läsaren ska drabbas skönlitterärt av mina dikter och inte se dem som dokumentationer. Och så hoppas jag att de som läser tar sig tiden att läsa och att läsa om. Jag vill att de berörs.

Finns det någon författare som inspirerat dig?

Det givna namnet är Tomas Tranströmer. Utan tvekan. Men även Sonja Åkesson, Wislawa Szymborska. Mahmoud Darwish och Tobias Berggrens bok Intifada har påverkat mig. Annars inspireras jag mycket av musik när jag skriver; melodi och rytm är ju fantastiska hjälpmedel för att komma in i, eller behålla, stämningen och flödet i skrivandet.

Vilka tips kan du ge till den som inte riktigt vågar läsa lyrik, hur ska man närma sig genren?

Är man nyfiken ska man inte vara rädd. Jag tror att rädslan, i form av ett kanske dåligt självförtroende, utgör det stora motståndet hos flertalet som inte vill närma sig poesin. Men man ska inte tänka att man ska förstå allt man läser, eller tro att man är dum eller obegåvad. Poängen med en del poesi är att den SKA vara svår, att denna svårighet ska locka oss. Ibland kan endast en del av en dikt, eller till och med bara en rad, fånga mig. Resten kanske jag inte lyckas tränga mig igenom och fullt ut begripa. Men det jag kunde ta till mig gav mig något! Den andra saken att ha i minnet är att koppla bort förnuftet och använda känslan. Poeten Anna Hallberg har berättat om en konstnär vars tavlor gör henne knäsvag. Men hon förstår dem inte. Jag tycker att det är ett otroligt bra exempel på att man inte behöver förstå för att tycka om. Kan man släppa behovet av att förstå Blixt_Daniel_1och lära sig använda känslan och fantasin, tror jag också att dörren till ett rikare, och enklare, liv öppnas. Var en romantiker. Känn!

Vilka dikter och diktsamlingar skulle du vilja tipsa om?

Eftersom jag skriver mer än vad jag läser, känner jag mig ibland obeläst! Men gäller det någon som är obekant med poesi skulle jag rekommendera Pär Lagerkvist, Karin Boye, Maria Wine och Sonja Åkesson. I övrigt har Tomas Tranströmers Sorgegondolen betytt mycket för mig. Några fina dikter av Tranströmer är ”Eldklotter”, ”April och tystnad” och den kanske uttjatade ”Romanska bågar”.

Vill du lyssna till Daniel Blixt ska du bege dig till Sigtuna Kulturgård söndagen 22 februari, där han kommer att läsa egna och andras dikter. Dikternas gemensamma fond är Indien och kastsystemet, en fråga som Blixt varit engagerad i sedan 2003.  Samma dag avslutas utställningen Voices for the Voiceless, som tar upp daliternas situation. Du kan se utställningen redan nu. Vill du lyssna på honom i Stockholm är det Poesimässan 21/3 som gäller.

Foto: Carla Orrego Verliz

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *