Anna Gustafsson Chen – Att översätta en kinesisk dikt

Foto: Ola Kjelbye

Anna Gustafsson Chen är översättare från kinesiska till svenska och hon har bland mycket annat översatt nobelpristagaren Mo Yan till svenska. Hon driver också bloggen Bokberget där man kan följa hennes arbete och ger ut böcker på det egna förlaget Wanzhi. Vi på kulturkollo är mycket glada över att kunna bjuda på hennes tankar om hur det går till att översätta en klassisk kinesisk dikt. 

[quote]Att översätta en text från ett språk till ett annat är egentligen ett omöjligt företag. Det går helt enkelt inte att överföra en dikt, en novell eller en roman exakt och i sin helhet utan att något förändras på vägen. [/quote] Det handlar inte bara om att språkens strukturer och ordförråd skiljer sig åt, utan även om att läsarna av det översatta språket har en annan förförståelse och gör andra associationer än läsarna av originalspråket. Både översättaren och läsarna gör den översatta texten till en annan än originaltexten. Ett översatt verk är därför alltid i någon mån ett nytt verk, annorlunda än originalverket men inte nödvändigtvis sämre. Om detta finns en hel del skrivet så jag tänker inte ge mig in i några teoretiska diskussioner om den saken, istället vill jag ge ett exempel på hur översättning kan fungera i praktiken och vilka svårigheter man ställs inför som översättare mellan två språk som skiljer sig så mycket från varandra som kinesiskan och svenskan.

”Vemod vid Västra passets berg”
Jag tänkte att vi skulle ta och titta på litet poesi, närmare bestämt på en dikt av poeten Liu Yuxi刘禹锡(772-842). Liu levde under Tangdynastin, en dynasti som är känd för sina fantastiska poeter. Han var en studiebegåvning som klarade de kejserliga ämbetsmannaproven redan vid tjugo års ålder och han borde ha kunnat se fram emot en lysande karriär, men eftersom han inte kunde låta bli att framföra kritik mot hur saker och ting sköttes eller att skriva satiriska dikter om personer han inte tålde motarbetades han och skickades runt till diverse mindre orter i Kinas gränstrakter. De här vistelserna i utkanten av det kinesiska riket var kanske mindre lyckade ur karriärsynpunkt, men de hade ett positivt inflytande på hans diktning – han inspirerades och använde sig av litteratur och poesi från icke-hankinesiska folkslag som han kom i kontakt med. Just det märks dock inte särskilt mycket i den dikt jag har valt för det här blogginlägget.

Min gissning är att de flesta svenskar som hör ordet ”Tangpoesi” tänker på vackra naturdikter om berg och floder eller om poeter som skålar i brännvin i månskenet, men faktum är att en stor del av Tangdiktningen utgörs av dikter om krig. Under Tangdynastin utspelades en rad långa och mycket grymma krig då kejsarna försökte utöka sitt territorium i sydost, i väster och ner över den koreanska halvön. Dessutom drabbades landet av ett stort uppror som pågick i tio år och slogs ner ett decennium innan Liu föddes. De flesta ämbetsmän kom i kontakt med kriget på något sätt och det avspeglar sig i poesin, som ofta handlar om människor som väntar på försvunna anhöriga eller beskriver krigets grymhet och meningslöshet. Den dikt som vi ska titta på här – för tillfället kan vi kalla den ”Vemod vid Västra passets berg” – är just en sådan dikt.
《西塞山怀古》
王濬楼船下益州
金陵王气黯然收
千寻铁锁沉江底
一片降幡出石头
人世几回伤往事
山形依旧枕寒流
今逢四海为家日
故垒萧萧芦荻秋

Ord och innehåll
Så då översätter vi väl då! För skojs skull kan vi börja med att ta det ord för ord.
Väster pass berg nostalgi
Kung muddra husbåt ner profit provins
Guldkulle kungsande uppgiven samlade ihop
Tusen xun järnkedja sjunker floden botten
Ett stycke kapitulera fana ut sten huvud
Människa generation många gånger sörja förgångna händelser
Berg form som förut vila huvud kalla ström
Nu händer fyra haven som hem dag
Gamla fästning eländigt rö strå höst

Det blev ju inte så bra. Ord för ord-översättning fungerar uppenbarligen inte. Orden hänger inte ihop och även om man kanske vagt kan ana sig till diktens tema så är allt ganska otydligt. Och inte är det vackert. För den som kan kinesiska ser dikten förstås inte heller ut så här – flera av tecknen bildar nya ord om man slår ihop dem och grammatiken upplevs inte heller så underlig i original. Vi får gå igenom alltihop en gång till.

Kung muddra 王濬: Det här låter väldigt underligt men är i själva verket bara ett namn på en person, Wang Jun. Varför en förälder döper sitt barn till ”muddra” (ordet kan också betyda ”extrahera” eller ”skopa”) är en gåta, men Wang Jun var hur som helst en framstående general på 200-talet, som utnämndes till kejserlig protektor för provinsen Yi och även hade den vackra titeln Den krumsprångande drakens general. Här fick vi förresten förklaringen till ett annat teckenpar i versen – 益州 – som inte alls ska utläsas profit provins utan ”provinsen Yi”.
Hade Wang Jun en husbåt då? Nej, det hade han förstås inte. Husbåten,楼船, är snarare ett krigsskepp med stor överbyggnad, och eftersom man inte skiljer på singular och plural i kinesiskan handlar det troligen om en hel flotta. Den första versen borde snarare lyda ungefär så här:

Wang Jun slog till mot provinsen Yi med sina krigsskepp

Nästa vers!
Guldkulle 金陵: Att det finns en guldkulle i profitprovinsen låter ju bara rätt och rimligt, men Guldkullen, Jinling, är ett gammalt namn på den stad vi idag kallar Nanjing. På 200-talet fanns här huvudstaden i Östra Wu, ett av de olika riken som då låg i krig med varandra. Kungsanden 王气 (wangqi) är den makt och styrka, den pompa och ståt, som utgår från kungen, hans hov och hans armé. Andra versen i dikten borde därför kanske gå i den här stilen:

Jinlings kungamakt gick tragiskt under

Vill man ha en bättre övergång mellan de två första verserna så kanske man hellre ska skriva:

När Wang Jun slog till mot provinsen Yi med sina krigsskepp
tillintetgjordes Jinlings kungamakt

Vi fortsätter.
Xun 寻 är ett kinesiskt längdmått på ungefär åtta fot, så de följande två verserna betyder ungefär:

Den tvåtusen femhundra meter långa järnkedjan sjönk till flodens botten
Kapitulationsfanan höjdes över stenmurens krön

Nu börjar Liu Yuxi bli litet vemodig.

Genom historien har människor drabbats av elände om och om igen
Berget vilar oförändrat vid den kalla floden

De fyra haven 四海 är ett annat ord för hela Kina (landet innanför de fyra haven), och det Liu Yuxi syftar på härnäst är att de olika kungadömena genom bland annat Wang Juns insatser förenades till ett rike under Jindynastin.

Nu är De fyra haven ett enda hem
Den gamla fästningen står övergiven, övervuxen av vissnat höstgräs

Vi kan ju prova att sätta ihop de här olika verserna och se vad vi får för resultat:

När Wang Jun slog till mot provinsen Yi med sina krigsskepp
tillintetgjordes Jinlings kungamakt
Den tvåtusen femhundra meter långa järnkedjan sjönk till flodens botten
Kapitulationsfanan höjdes över stenmurens krön
Genom historien har människor drabbats av elände om och om igen
Berget vilar oförändrat vid den kalla floden
Nu är De fyra haven ett enda hem
Den gamla fästningen står övergiven, övervuxen av vissnat höstgräs

Nu har vi något att utgå ifrån. Vi förstår vad som händer i dikten och vad poeten är ute efter. Men det är ändå inte helt rätt. En dikt består ju inte bara av innehåll utan också av form, av rytm och ljud.

Versmått och rytm
När det gäller den här dikten räcker det att se den för att förstå att det inte handlar om fri dikt, utan om poesi som är bunden vid ett visst versmått. Det finns många olika typer av äldre kinesisk dikt, men den är i princip alltid reglerad och följer vissa fasta mönster. Den här dikten hör till typen shi 诗, som var mycket vanlig under just Tangdynastin. Ordet shi används också för att beteckna poesi i allmänhet. Shi kan litet förenklat delas in i två olika typer: gushi 古诗och jintishi 近体诗. Gushi betyder ”gammal poesi” och omfattar dikter som visserligen ska rimma och ha en viss verslängd, men i övrigt inte är så strikt reglerad. Jintishi, som betyder ”poesi i ny form” och uppstod just under Tang, är mycket hårdare kontrollerad. ”Vemod vid Västra passets berg” är en dikt av typen jintishi.

En jintishi-dikt har oftast fyra eller åtta verser. Vissa dikter, som hör till en undergrupp som kallas pailü 排律har ännu fler verser än så, men just den här dikten är en så kallad lüshi 律诗 med åtta verser. Varje vers (det vill säga rad) är en egen avslutad enhet – en fras kliver aldrig över till nästa rad och fortsätter där som den kan göra i modern eller västerländsk poesi. Däremot kan två verser höra ihop och ibland bilda en sammanhållen mening. Det här märks framförallt när man översätter.

Alla verser är precis lika långa och eftersom ett kinesiskt tecken alltid är en stavelse innehåller varje vers alltså exakt lika många stavelser som de andra. Det vanligaste är att dikterna har verser med fem eller sju stavelser och i det här fallet är det sju stavelser som gäller. Och här stöter vi på problem. Sju stavelser? Sju?! Försök att korta ner meningen ”När Wang Jun slog till mot prefekturen Yi med sina krigsskepp” till sju stavelser och ändå få den både begriplig och elegant. Gick det? Nej, jag trodde väl inte det. ”Wang Jun slog Yi med stort skepp” är väl kanske så nära man kommer och det låter inte särskilt bra.

Wang Jun slog Yi med stort skepp
Jinlings kungsmakt smälte bort
Långa kedjan sänktes djupt
Vit flagg på krön hissades
Människor jämt elände
Berget står vid floden kvar
Fyra haven blev ett hem
Öde fästning, visset gräs

Nej, det går ju inte. Då var den första versionen bättre. Men om man läser dikterna högt så låter faktiskt den här korta sjustavelseversionen på svenska mycket mer likt den kinesiska ursprungsdikten än vår första, längre version. Svårigheten ligger förstås i att svenskan – och de flesta andra europeiska språk – inte är så korthuggna som kinesiskan kan vara. Av den anledningen är det nästan omöjligt att bevara det versmått som originaldikten använder sig av och ändå få till något vettigt. Den vanligaste strategin när man översätter kinesisk äldre poesi är därför att helt enkelt strunta i allt vad versmått heter och istället låta dikten bli något slags poetisk prosa. Det stora problemet med det förhållningssättet är att de läsare som inte vet hur äldre kinesisk poesi egentligen fungerar kan tro att det verkligen var så här man skrev under Tangdynastin – modernt, fritt och utan några regler alls. Fast det i själva verket var precis tvärtom.

Vad ska man göra då? Personligen tycker jag att man kan välja ett annat versmått, ett som är mer anpassat till svenskan. Då menar jag inte att man ska börja översätta kinesisk dikt till hexameter eller lura läsarna att de gamla kinesiska poeterna skrev sonetter, utan snarare att man ska försöka hitta en rytm i dikten som får läsaren att förstå att den håller sig till ett visst mönster. Det skulle kunna vara något i stil med:

När Wang Jun kom till Yi med sina krigsskepp
tillintetgjordes Jinlings kungamakt
Den långa kedjan sjönk till flodens botten
Den vita fanan över muren flög
Människans plågor genom släktled skiftar
Men berget står som förr vid floden kvar
Ett rike har vi nu inom De fyra haven
Torrt gräs växer där fästning en gång var

Nu börjar det likna något. Man kan känna att det finns en regelbunden puls i texten, att den inte är skriven hur som helst. Vi skulle ha kunnat välja en annan rytm, men den här fungerar rätt bra och det är inte så väldigt många fler stavelser per vers än i den kinesiska dikten så vi behåller den tills vidare.

Rim
Lade ni märke till att jag inte kunde låta bli att rimma litet där på slutet? Naturligtvis är kinesisk shi-dikt också rimmad. Det kan vara litet svårt att höra det ibland, för det kinesiska språket har förändrats en del under de drygt tusen år som har gått sedan Tangdynastin och dessutom finns det – som jag antar att ni vet – väldigt många varianter av kinesiskt uttal. Man brukar ofta säga att Tangpoesi egentligen ska läsas upp på kantonesiska för att komma till sin rätt, då kantonesiskan låter mer som den kinesiska Tangpoeterna talade.
Rimkonstruktionen i jintishi är dessutom ganska komplicerad och består av en kombination av två olika värden. För det första har vi vokalen. De jämna verserna i dikten ska rimma genom att sluta på samma vokalljud eller vokal- och konsonantkombination, ungefär som i svenska rimmade dikter. Ofta låter man även den första raden hänga med. Om man transkriberar vår dikt så att även en icke-kinesisktalande person kan läsa den, ser den ut så här:

Wang Jun lou chuan xia Yizhou
Jinling wang qi anran shou
Qian xun tie suo chen jiang di
Yi pian jiangfan chu shi tou
Renshi ji hui shang wangshi
Shan xing yijiu zhen han liu
Jin feng si hai wen jia ri
Gu lei xiaoxiao hudi qiu

Som ni märker rimmar mycket riktigt de jämna raderna, samt den första, även om –ou och –iu numera visserligen inte låter exakt likadant. De är dock tillräckligt lika i uttalet för att man skulle kunna komma undan med rimmen även idag.

Det andra rimvärdet är tonen. Kinesiskan är ett tonspråk, vilket innebär att en stavelses betoning är betydelsebärande. I modern rikskinesiska finns fyra toner, som man oftast exemplifierar med stavelsen ma:
mā               má              mă           mà
mamma      hampa      häst          skälla ut

Ett normalt kinesisk-engelskt lexikon innehåller förmodligen minst ett trettiotal ord som alla uttalas ma – många av dem har dessutom samma ton, vilket gör att man måste se ett tecken nedskrivet för att kunna avgöra vad det betyder (om det inte framgår av sammanhanget).

Under Tangdynastin användes fler toner än i dagens rikskinesiska. Förutom de fyra tonerna ovan fanns även en ton som kallades rusheng 入声 och påminde om dagens fjärde ton, men var kortare och mer avhuggen. Tonerna delades upp i två olika kategorier: platta 平 och sneda 仄. När man diktade var det inte bara vokalljudet som skulle rimma, utan även tonerna måste vara på rätt plats. Faktum var att alla ord i dikten skulle följa ett schema för platta och sneda toner. Det här liknar systemet med fasta versfötter i ett versmått, men av någon anledning brukar man räkna in det under reglerna för rim. Det fanns två olika scheman för sjustavig dikt, och det här är ett av dem:

平平仄仄仄平平，仄仄平平仄仄平。
仄仄平平平仄仄，平平仄仄仄平平。
平平仄仄平平仄，仄仄平平仄仄平。
仄仄平平平仄仄，平平仄仄仄平平。

Liu Yuxi kunde alltså inte nöja sig med att välja ett ord vilket som helst som slutade på –ou eller –iu när han skulle rimma, han måste välja ett ord som dessutom hade rätt ton. Som tur är behöver vi inte bry oss om detta när vi översätter, eftersom vi inte har någon motsvarighet till de här tonerna i svenskan. Vi kan också ignorera den regel som säger att det ska finnas en kort cesur (paus) mellan stavelse fyra och fem i varje vers, samt om det går helst en ytterligare, ännu kortare, mellan tredje och fjärde stavelsen i de fall verserna är sjustaviga.

Parallellismer
Det vi däremot måste bevara är parallellismerna, som var ett fast inslag i dikter av det här slaget. Parallellism innebar (som man nästan kan gissa) att det måste finnas vissa paralleller i diktens innehåll, verser som motsvarar varandra på något sätt. Parallellismerna kunde vara av olika slag, till exempel de bilder poeten målar upp: om han i ena versen talar om ”vinden som viner bland de höga tallarna” kan han i nästa vers nämna ”vattnet som rinner mellan de blanka stenarna”; om han beskriver ”den glada fågeln i sitt trygga bo” kan han sedan skriva om ”den lilla räven i sin mörka lya”. Naturligtvis är parallellismerna ofta betydligt mer raffinerade än så.
I den här dikten finns två parallellismer och som sig bör har Liu Yuxi parat ihop vers tre och fyra, samt vers fem och sex. Den långa järnkedjan som sjunker ner i floden motsvaras av kapitulationsfanan som höjs över fästningsmuren; människans ständigt växlande öden ställs mot bergets oföränderliga, fasta form och placering. De elementen får vi inte ta bort och helst ska de placeras på exakt samma ställe i verserna: om rad tre inleds med ”den långa kedjan” så ska rad fyra inledas med ”den vita fanan”. Kanske kan vi rucka litet på detta om det behövs, men egentligen är det så det är tänkt.

Ett par försök
Det var teorin. Men hur ska vi få till det i praktiken, med rim och rytm och parallellismer? Kanske så här:

När Wang Jun kom till Yi med sina krigsskepp
så blev det slut på Jinlings storhetsdar
Till flodens botten sjönk den långa kedjan
Och över muren flög ett vitt standar
Människans plågor genom släktled skiftar
Men berget står som förr vid floden kvar
Ett enat rike nu inom De fyra haven
Torrt gräs där mäktig fästning en gång var

Eller så här:

När Wang Jun kom till Yi med sina krigsskepp
tillintetgjordes Jinlings makt och mod
Den långa kedjan sjönk till flodens botten
Den vita fanan högt på muren stod
Människans plågor genom släktled skiftar
Men berget står som förr vid samma flod
Inom De fyra haven är nu allt ett rike
Torrt gräs är mäktig fästnings återstod

Jag vet inte om någon av de här varianterna egentligen är särskilt bra och det skulle krävas en hel del tid och tankemöda för att få någon riktig fason på den svenska versionen av dikten. Det är inte helt utan orsak som jag väldigt sällan ger mig på att översätta klassisk kinesisk poesi. Men nu vet ni i alla fall litet mer om hur en klassisk kinesisk dikt kan vara uppbyggd och om svårigheterna med att överföra den till svenska. Jag tänker lämna Li Yuxi och hans vemodiga tankar vid Västra passets berg, och om du som läser detta har lust, så kan du väl lämna ett eget förslag på översättning i kommentarerna.

/Anna Gustafsson Chen