En bok om att översätta

Linda
Det tog fyra år för Erik Andersson att översätta mastodontverket Ulysses av James Joyce. Jag har inte läst översättningen, men väl boken med den passande titeln Dag ut och dag in med en dag i Dublin, om hur översättningen gick till. Själv tillhör jag den grupp litteraturvetare som Andersson beskriver i boken, de som läst utdrag ur boken, men ändå påpekar hur svårt det måste vara att översätta den. Vi som vill veta, eller i alla fall verka veta, men egentligen inte har en aning. Andersson beskriver Ulysses som en vardaglig roman och vardagliga människor, som ändå inte lyckats bli var mans bok. Han beskriver hur en översättare inte bara kämpar mot språket och den författare som skrivit det, utan också mot en läsare som kan välja att läsa boken i översättning, eller faktiskt ge upp läsningen efter bara några sidor. Översättaren kan inte styra läsaren, men kanske se till att språket flyter, så att läsningen inte går för långsamt. Att göra det, utan att översätta fel är dock inte det enklaste.

Oavsett om du tillhör den gruppen, eller den som fakiskt läst den nya översättningen av boken i fråga, är jag ganska säker på att du kommer att uppskatta Dag ut och dag in med en dag i Dublin.  Andersson är nämligen inte bara en skicklig översättare, utan också en bra författare. Bara greppet att starta många kapitel på samma sätt, för att skapa en känsla av att översättningsarbetet skulle vara monotont, samtidigt som motsatsen bevisas om och om igen i de händelser som Andersson beskriver. Många dagar börjar dock, likt i första kapitlet, så här:

Jag kommer in, hänger av mig, snörar upp kängorna, hämtar vattenkokaren, tar på sandalerna, går bort till pentryt, spolar upp vatten, går tillbaka, tar av sandalerna, sätter på vattnet, mäter upp kaffepulver, tänder lysröret, sätter på mobilen, plockar fram cigaretterna, slår på datorn, undrar vad usb-minnet är, ser efter om det finns choklad.

Ungefär sådär varje gång. Med viss variation förvisso, förutom att kaffet, sandalerna och chokladen alltid är närvarande.

Det är riktigt spännande att följa Anderssons jakt på den perfekta översättningen. Följa med honom till sin arbetsplats dag efter dag, men också till Irland. Få följa tankarna och funderingarna kring språk och stil och hur det som tycks vara omöjligt att överföra från engelska till svenska, men som ändå blir översatt till slut. Som kapitel 14 där Joyce med Anderssons ord ”försatt sig att gå igenom alla stilar i den engelska litteraturhistorien från medeltidens latin fram till sena 1800-talet”. Ett avsnitt där litteraturvetare sökt efter de författare som tycks ha inspirerat Joyce och fått fram som Milton, Defoe, Swif och Dickens. Den finske poeten och översättaren Leevi Lehto, valde att göra en motsvarande skrivning med finska författare som bas, istället för att översätta Joyce text. Andersson vacklar dock, men bestämmer sig för att följa originalets ord, inte dess idé. Vid ett flertal tillfällen påpekar han att det gäller att följa författarens stil, trots att den hela tiden förändras, men ändå inte tappa bort läsaren.

I SvD kallas nyversättningen för ”uppfriskande” och då jag läser recensionen av Ulysses inser jag mer och mer hur stor James Joyce faktiskt är. Visst har jag läst en del både om och av honom, men han tillhör inte husgudarna. Jag förstår dock att hans mycket egensinniga språk måste vara svårt att bemästra som översättare. Det jag tar med mig efter att ha läst Dag ut och dag in med en dag i Dublin är att jag måste försöka mig på att läsa just den här översättingen någon gång. Det får bli ett sommarprojekt. Tills dess nöjer jag mig med udrag, som andra litteraturvetare. Kanske är det just kapitel 14 jag ska ge mig på.

Innan jag gör ens det kommer jag dock att läsa Erik Anderssons bok Översättarens anmärkningar – Dagbok från arbetet med Ringarnas herre. Jag har insett att det är en riktigt kontroversiell översättning och har därför passat på att fråga mina elever om deras tankar den senaste tiden. Många vägrar läsa nyöversättningen då den är ”fel och kass”, medan andra har påverkats mest av filmerna och välkomnar den. Översättning är intressant, mycket mer intressant än jag tidigare tyckt. Speciellt då Erik Andersson skriver om den.

Titel: Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Författare: Erik Andersson
Översättare: Christina Stalby
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 2012
Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 14 mars, 2015

Kategori: Aktuellt, Sakprosakoll

Visningar: 1344

Taggar: , ,

6 Responses to En bok om att översätta

  1. Anna skriver:

    Lyssnade på Erik förra året, man kan verkligen förstå vilket mastodontjobb han gjort! http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/2013/11/dag-ut-och-dag-in-om-en-dag-i-dublin.html

  2. Bokmania skriver:

    Jag läste boken parallellt med Ulysses, kapitel för kapitel. Det var hur bra som helst. Det var både roligt och intressant.

  3. Är Anderssons Tolkien-översättning verkligen kontroversiell? Det är jag lite förvånad över att höra. Mitt intryck är att den har fått överlag positiva omdömen och allmänt anses vara en ”bättre” och ”mer korrekt” översättning än Ohlmarks gamla. Det enda kontroversiella med den är väl i så fall just att den är en nyöversättning, och att den därför stryker mothårs den kategori av Tolkien-läsare som sedan barnsben har fast rotade, ohlmarkska uppfattningar om vad saker skall heta och hur prosan bör låta. Men det är i så fall knappast något som just Andersson kan lastas för! Det hade ju blivit samma reaktion oavsett hur nyöversättningen hade sett ut (annat än om den bara hade blivit en lätt reviderad version av Ohlmarks).

    Fast för egen del tycker jag att Anderssons översättning har bedömts för lite på sina egna meriter. Både beröm och klander har nästan bara handlat om hur nyöversättningen skiljer sig från Ohlmarks. Huvudfrågan borde ju vara hur den lyckas fånga originalet! Min uppfattning, som jag har skrivit lite om här, är att Andersson tyvärr inte har lyckats något vidare. Han är trogen i enskilda detaljer, men missar istället helheten. Det vackra, poetiska och inte minst mycket varierade språket som är en så stor del av The Lord of the Rings i original kommer inte alls till sin rätt i hans översättning. Tolkien à la Andersson blir lite grå och småtrist, det magiska skimret är borta.

    Dock är Anderssons ”Översättarens anmärkningar” en förtjusande liten bok! Blev det någonsin av att du läste den? Man behöver inte vara särskilt intresserad av Tolkien för att få ut något av den, bara lite allmänt språk- och översättningsintresserad. Och inte minst är boken fylld av en mycket sympatisk, lågmäld och underfundig humor. Jag kan varmt rekommendera den!

    • Linda skriver:

      Jag har inte läst den ännu, men har hittat den på biblioteket och hoppas få tummen ur snart. Min högst vetenskapliga känsla av att kritik finns handlar helt om hur Tolkien-älskare i min närhet resonerat. Själv har jag mer relation till filmerna än böckerna, någon gång ska det hända också.

      • Ja, jag kan inte göra mer än att rekommendera den. Nu är jag själv visserligen (gravt) Tolkien-intresserad, men jag har hört många andra som läst den som säger att man inte alls behöver vara det för att finna den intressant.

        På samma tema, kanske som en liten försmak av Översättarens anmärkningar (eller kanske som en eftersmak av Dag ut och dag in), kan jag också rekommendera den här lilla trevliga texten av Erik Andersson. Kliniskt ren från Tolkien-referenser!
        Vad är en översättning?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *