När kriget blir påtagligt

Linda

Jag har aldrig upplevt krig, uppvuxen som jag är i ett lugnt hörn av vår värld. Mina elever har dock i många fall flytt från krig och ibland blir deras rädsla påtaglig. Som när en av dem flög ner under en bänk för att söka skydd, då snön föll från taken och orsakade ett brak. Min första reaktion var inte att något farligt kunde ha hänt, men för andra är det en naturlig reaktion. I min skyddade värld är något som låter snödrivor som faller från taken, åska eller kanske en nyårsraket. För andra betyder liknande ljud något helt annat.

Närmast krig kommer vi självklart när vi ser nyheter från de oroliga delarna av världen, eller när vi läser om hemskheter i tidningarna. Ofta är det dock så kortfattat och så opersonligt att det är lätt att tränga bort. Kriget finns inte här, alltså finns det egentligen inte. Vi badar i Medelhavet, åker möjligtvis på en kryssning där, men vi tillhör inte de som trängs på båtar från ett helvete till ett annat. Vi tillhör inte de som inte får finnas.

Kanske är det då vi ser film som kriget känns någorlunda verkligt, förutsatt att vi inte bara ser någon Rambo-gestalt meja ner skurkar, utan väljer en film med något mer verklighetsförankring och djup. Jag minns några filmer som verkligen gjort intryck på mig. Starkast var kanske Den perfekta cirkeln av Ademir Kenovic om belägringen av Sarajevo. En äldre man tar hand om två föräldralösa barn och försöker skydda dem. Jag grät hela vägen från Draken hem till Majorna. Okontrollerat. Det var en film som visade så tydligt på hur grymt det verkligen är med krig. Att det inte är en actionfilm där hjälten segrar och de han dödar är anonyma och obetydliga.

Det är alltid lite lurigt då favoritböcker blir film, men trots att boken självklart är bättre, tycker jag att Biyi Bandeles filmatisering av En halv gul sol är riktigt bra. Landet Biafra hade en kort och blodig historia och trots att området funnits länge och igbofolket likaså är den självständiga perioden kort. Scenen där Richard, spelad av Joseph Mawle, befinner sig på en flygplats och människor runt honom helt plötsligt avrättas brutalt av soldater, är talande. Det finns inget spännande och coolt med krig.

Det finns många filmer om andra världskriget, men en av de bästa tycker jag är Pianisten av Roman Polanski, baserad på en bok av Wladyslaw Szpilman. Där kommer kriget hela tiden närmare och den scen som fanns kvar länge var den då en rullstolsbunden man slängs ut genom ett fönster, för att han inte rest sig upp för de tyska soldaterna.

Böcker kan också bidra till att tydliggöra krigets grymheter. I Sista kulan sparar jag åt grannen beskriver Fausta Maranovic hur hennes familj bokstavligen splittras av kriget. När de två söner hon fått med olika män befinner sig på olika sidor och strider mot varandra. När grannen förvandlas till en fiende. När nationalitet och religion blir viktigare än förr och splittrar mer än sammanför.

Måste vi förstå? Nej, det tror jag inte att vi kan. Varken orsakerna till krig eller hur krigets fasor verkligen påverkar människor. Däremot måste vi försöka förstå hur de som upplevt krig mår och fundera över hur vi ens kan tänka tanken att inte erbjuda dem en trygg plats att börja om på. Läs gärna Om det var krig i Norden av Janne Teller, för att få en glimt av hur det kunde ha blivit om vi inte dragit vinstlotten. Där är det hos oss kriget rasar och det är vi som behöver fly. Vi som blir de andra. De som inte hör till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.