Recension: Jag och Earl och tjejen som dör

carolina-top

Tjejen som dör i leukemi är Rachel, och den som mot sin vilja måste skriva en hel bok om det är Greg. Han avskyr det, och på vissa ställen vill han hellre bara slå sig i ansiktet än att skriva vidare. Det är jobbigt för honom – dels för att det är jobbiga saker han skriver om, dels för att han måste avslöja så många pinsamheter om sig själv och sitt liv. För trots allt handlar den här boken inte så mycket om Rachel och cancern – nej, den handlar om Greg, och om Earl, och om livet och vad vi gör med det. Och hur allvarligt det här än låter så är detta en av de böcker jag har skrattat mest åt på länge. Dialogerna! Språket! Skrattat – men också gråtit. Och känt igen – det här boken låter människorna vara så…ja mänskliga. Inte komma med filosofiska och minnesvärda uttalanden, utan i stället staka sig, eller säga plumpa och fel saker i känsliga situationer. Sånt jag känner igen mig själv väldigt väl i.

Jag fotade många boksidor när jag läste den här boken. (nej, jag viker aldrig hundöron, stryker aldrig under, sätter inga post-it-lappar…men jag tar foton på saker jag vill minnas i böckerna)(foton som sedan förstås drunknar för alltid i den där aldrig sinande fotoströmmen på mobilen) Ett ställe jag bara var tvungen att fota var där det står om hur Greg sitter bredvid Rachels sjuksäng och är… förbannad. På henne, som är sjuk! De har precis bråkat, och blivit sams igen, och Greg tänker att han nog enligt alla cancerböckers regler borde sitta där och svämma över av kärlek och ömhet men att han inte gör det. Han känner sig i stället föraktfull och irriterad på Rachel, förbannad på henne för att hon har bestämt sig för att dö.

Och det där kan nog vara bokens kärna, tror jag. De där känslorna som kommer i stället för dem som kanske borde komma. Ilska och förakt i stället för kärlek och sorg. Raseri i stället för medkännande. Och så undran över sig själv som känner alla de där icke önskvärda grejerna – är jag riktigt klok? Greg undrar om han ens kan vara människa när han är så förbannad i stället för kärleksfull och allt det där.

Och jag skrattade alltså när jag läste – får man ens göra det åt en bok där en ung människa dör i cancer? Ja! Det är ju aldrig Rachels sjukdom som det ska skrattas åt – det är livet och människorna runtomkring henne, och just det att allt det som är roligt fortsätter fast hon är sjuk och fast hon inte kommer att få vara med längre. Och Greg har dessutom tagit som sin uppgift att han ska få Rachel att skratta. Skrattar hon så kanske hon kan besegra leukemin, liksom.

Jag slukläste den här boken, och älskade den. Liv-död-känslor-funderingarna, men allra mest dialogerna. De är helt fantastiska! Och ofta återgivna på annorlunda sätt – filmmanus, punktform… Ta bara de här (ja ja, jag har fotat och klippt ihop och det är fult… men innehållet!), när Greg ligger på sjukhus ett tag och får besökare av olika slag:

jag och earl4

Sorry, jag hinner inte ens komma in på vilka Earl och Gretchen ens är… men Earl är viktig. Väldigt viktig. Och man kan bara gilla honom, trots att han alltid är arg och vill sparkas (helst i ansiktet).

Det här är helt enkelt en du-får-inte-missa-bok.

Titel: Jag och Earl och tjejen som dörjag-och-earl-och-tjejen-som-dor
Författare: Jesse Andrews
Originaltitel: Me and Earl and the Dying Girl
Översättning: Carina Jansson
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2015
Finns på Bokus och Adlibris.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 17 oktober, 2015

Kategori: Aktuellt, Ungdomsbokskoll

Visningar: 1334

Taggar: ,

6 Responses to Recension: Jag och Earl och tjejen som dör

  1. Denna bok måste jag skriva upp på att läsa listan. Jag har bara hört gott om den och vissa säger att det har varit den bästa “cancerbok” dem läst på länge. Låter väldigt positivt 🙂

  2. Maria skriver:

    Hamnar omedelbart på läslistan.

    “Och jag skrattade alltså när jag läste – får man ens göra det åt en bok där en ung människa dör i cancer?”
    Det är kanske ofrånkomligt att tänka på The fault in out stars här, men det är ju också en rolig (och såklart sorglig) cancerbok, som inte är en cancerbok, eftersom den är rolig, typ. 😉

    • Carolina skriver:

      Och jag tokälskade The fault in our stars också… 🙂 Fast den här har ännu lite mer humor än den, lite mindre cancer ändå och rätt mycket mer om livet tror jag.

  3. […] JAG OCH EARL OCH TJEJEN SOM DÖR Författare: Jesse Andrews Förlag: B Wahlströms (2015) Översättare: Carina Jansson, originaltitel: Me and Earl and the dying girl Köp den t.ex. här eller här. Andra som skrivit om boken: Kulturkollo (Carolina) […]

  4. […] blir jag inte så berörd som förväntat?! Carolina hyllade, skrattade och grät. Ja, jag ska erkänna att min och Gregs humor inte är milsvida ifrån […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *