Änglar, finns dom?

helena-top

Det finns en anledning till att jag kom på att det behövdes änglar den här veckan på Kulturkollo. Den anledningen heter Castiel. Och envis som jag är så bestämmer jag att jag visst kan basera ett helt inlägg på den lösa grund som tv-seriekärlek är.

Jag har “alltid” (jag gissar från 7-årsåldern) intresserad mig för och fascinerats av de bibliska berättelserna, religiösa myter över huvud taget och frågeställningar kring ont och gott i synnerhet. Jag har läst och skrivit och funderat och dagdrömt och hittat på.

Sen hände Sagan om Isfolket och eftersom jag inte känner att jag behöver vara rädd för att spoila en 25 år gammal bokserie så avslöjar jag att det finns änglar där, av den mörka sorten, av den fallna sorten. Den allra mest spännande sorten.

I vuxen ålder har jag också gjort några försök. Jag läste om Patch och Nora i Becca Fitzpatricks serie och tyckte nog att den första boken var ok, sen insåg jag att änglamyten är alldeles för bra för att slänga bort på romantik. Jag läste Angelologi också men den minns jag som så våldsamt dålig (trots att jag skriver i min recension att den inte var usel…) att jag kryper ihop lite i lässkam bara jag tänker på den. Laini Taylors böcker om Karou och Akiva (den första heter Mörk ängel) gillar jag betydligt mycket mer, men de grep ändå aldrig tag och det är ett faktum att änglarna aldrig levererat litterärt för mig. I höst tänker jag försöka mig på Änglafall av Susan Ee och så har Carolina haft godheten att tipsa mig om Archangel av Sharon Shinn som jag naturligtvis måste läsa. Den är på väg hem till mig i detta nu.

Och så Castiel då. När han damp ner i Supernaturals fjärde säsong gjorde han det som en uppenbarelse. Och han gav mig allt jag ville ha. Nördighet, one-liners, frihetslusta och tro. När Castiel slåss med sina tvivel och gör uppror känns det i magen och på riktigt. Och så är han så oerhört rolig i sitt naiva sätt att möta allt vardagligt, som när han i depressionens spår hittar en spritbutik och dricker upp den. Som när han naturligtvis aldrig förstår en populärkulturell referens eller begriper att man inte kan stå hur nära som helst.  Han är helt enkelt avväpnande omtyckningsbar och det är en viktig förklaring till mitt intresse. Men utan den religiösa delen skulle han vara bara en vanlig kille och då skulle jag tappa intresset rätt snabbt. Det är tvivlen och kampen som gör det, och utforskandet av myterna. Det är det jag alltid fascineras av oavsett om jag läser Barabbas eller ser Supernatural, det är naturligtvis väldigt olika, men också mer lika än man kan tro.

Har du någon änglafiktion att tipsa mig om? Jag skulle naturligtvis gärna vilja utforska ännu mer och hitta fram till fler godbitar.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *