Jessica Schiefauer om När hundarna kommer

linje-johanna
Vi är flera som läst och älskat hennes senaste bok, just nu cirklar vi om den på Facebook. Jag är så glada att Kulturkollo har fått möjligheten att intervju Jessica Schiefauer och prata med henne om bland annat boken När hundarna kommer.

En av oss på Kulturkollo jobbade som lärare i Romelanda (ca 1 mil ifrån Kode) när händelsen skedde och en hel bygd var i chock. Hade berättelsen ens kunnat skrivas tidigare? Har tiden som förflutit skapat en nödvändig distans?

– Mina skrivprocesser är alltid långa, från första impulsen tills att det börjar bli en bok tar ofta tio år eller mer. Redan för flera år sedan släppte jag själv kopplingen mellan grunden till att jag ville skriva om att vara anhörig till en ung förövare (dvs. att jag växte upp i Kungälv och var ung då John Hron mördades) och den fiktiva (sic! sic! sic!) berättelse som blev innehållet i boken. Och jag måste säga att jag snarare känner att jag har mindre distans till den typen av händelser nu än vad jag hade innan jag på allvar tog itu med att skriva boken. I min research har jag läst mängder av artiklar och domstolsprotokoll från händelser som skett långt efter 1995, och scenariot har inte förändrats nämnvärt. Det betyder att vi inte blivit bättre på att förebygga att det sker, även om vi verkar veta en hel del om mekanismerna. Fallet John Hron är bara ett av många, det har gått 20 år sedan dess men det har bara gått 10 år sedan mordet på judiska kyrkogården i Stockholm 2005 och det har gått ett fåtal dagar sedan skoldådet i Trollhättan. Nej, jag upplever ingen distans. Snarare upplever jag att det kryper närmare.

Boken är väldigt komplex och det ges inga enkla svar på vem som bär skuld, vem ska jag tycka illa om och vem ska jag gilla. Var det någon av karaktärerna som var lättare eller svårare att skildra?

– Jag tror att jag mest känner igen mig känslomässigt i Isak. Hans känslor och beteenden var lätta att komma åt, tyckte jag. Men det finns drag i Ester som jag också känner igen,  te.x. att ha lätt för att ”förlora kompassen” i en stark kärleksrelation. Hon var inte heller särskilt svår att skriva. Och om jag ska vara ärlig känner jag igen mig mycket i Anton också. Men en sak som var svår, var att inte bli för intresserad av Ruben. Texten går aldrig in i Ruben och skildrar honom inifrån, han är en bifigur som skildras genom andra karaktärers ögon. Detta är avsiktligt, Rubens roll är att skapa förändring i Antons liv, men hans egna motiv och känslor har jag lämnat utanför för att berättelsen annars riskerade att flyta ut och tappa koncentration. Kanske blir det i framtiden en annan bok som undersöker Ruben, för jag känner mig inte helt färdig med honom. Det var en utmaning att inte skriva mer om honom.

Boken heter När hundarna kommer. Vilken roll spelar hundarna i boken?

– Jag tänker att hundarna har flera olika roller. För mig står de för djuret i människan, det primitiva, det som vi måste lära oss att kontrollera för att vi ska kunna leva tillsammans i samhället. Jag tror själv på att alla människor har starka djuriska instinkter, och att vi aktivt måste arbeta med att inte agera på dem. Om du har en hund är det ditt ansvar som ägare att se till att ingen drabbas av djurets instinkter – men vems är ansvaret när det är en människa som beter sig djuriskt? Hundarna står också för villkorslös kärlek. När Isak inte kan ta emot Esters omsorg (som kräver en motprestation av honom) finner han vila och tröst i hundarna som inte begär något tillbaka.

Jag upplever att det finns flera berättare i boken. Vad var din tanke med att inte bara ha en berättare?

– Nej, det finns bara en berättare. Däremot byter berättaren perspektiv ibland. Det där var en svår balansgång under skrivandet. Slutligen valde jag att främst jobba med fyra olika perspektiv: Esters, Isaks, Antons och så ett fjärde perspektiv som kan ta sig ganska stora friheter. Några stycken är ur Isaks föräldrars perspektiv och några är ur ett mer allmänt perspektiv där staden och media får röst. Såhär i efterhand känns det bara självklart att historien behövde berättas ur flera olika vinklar just för att läsaren ska få chansen att identifiera sig med dem alla, men medan jag skrev tvekade jag mycket och jag har strukit flera andra perspektiv som funnits med i tidiga skeden.

Du har skrivit tre ungdomsböcker så här långt. Skulle du vilja kommentera/reflektera över ungdomsbokens status idag? 

– Jag tänker att ungdomslitteraturen och idén om den dras med två stora problem som den har svårt att göra sig kvitt. Det första är att många vuxna tror att den unge människans erfarenhet främst är intressant för andra unga. Så tror jag inte att det är. Jag tror att känslor är känslor, att också vuxna behöver läsa om hur det är att vara ung, och då gärna utan det där ”vuxenperspektivet” på berättelsen som finns i de så kallade vuxenböcker som handlar om ungdomstiden. Alla vuxna har en ung människa inom sig, vissa försöker förtränga den men den försvinner inte. Det unga jaget är stammen i varje människa, vuxenskapet är mest grenar och löv och annat spretigt. Att minnas vem man var när man var ung, är att minnas sitt sanna jag. Så ser jag på det! Det andra, som är närbesläktat, handlar om att vi tror att vi måste tillrättalägga berättelserna som handlar om unga för att unga ska vilja läsa dem. Jag tror det är tvärt om. Allt som är tillrättalagt är oärligt, och ingen vill väl läsa något som känns oärligt? Om vi kom tillrätta med dessa två problem tror jag att statusskillnaden mellan ungdoms- och vuxenlitteratur –  som är ett faktum – skulle suddas ut av sig själv.

Detta är din andra nominering till Augustpriset. Förra gången du var nominerad vann du i kategorin Årets barn- och ungdomsbok. Hur känns det att vara nominerad en andra gång? 

– Det känns lugnare. Förra gången var allt så nytt och jag var ännu inte etablerad som författare. Nu vet jag vad och hur jag vill skriva i framtiden, oavsett om jag vinner en August eller inte. Men jag måste nog säga att jag tycker att ”När hundarna kommer” är strået vassare än ”Pojkarna”, så jag är nog ännu lite gladare och stoltare över den här nomineringen än den förra.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 23 november, 2015

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll, Ungdomsbokskoll

Visningar: 2015

Taggar: ,

10 Responses to Jessica Schiefauer om När hundarna kommer

  1. Elina skriver:

    Det här inlägget gillade jag att läsa – massor (!)! 😀

  2. Gillar hennes tankar om ungdomsböcker 🙂

  3. Lotta skriver:

    Grattis Jessica till din andra august!

    Intressant att läsa resonemanget om ungdomslitteratur kontra vuxen. När jag läste När hundarna kommer ställde jag mig just frågan ”varför är det här en ungdomsbok” – jag har svårt att dra de gränserna. Har tänkt mycket på boken sen jag läste den och tycker att mycket beskrivs så bra.

    En fånig fråga – någon som tänkt på Harry Potter-blixten på omslaget?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *