Linda Olsson: Jag älskar noveller!

anna-top

En novellist som jag gillar mycket är Linda Olsson. Hennes De blå skorna som man kan vinna här på Kulturkollo den här veckan är en mycket fin novell om hemligheter, sorg och saknad. Jag mailade Linda för att fråga henne lite om hennes tankar om noveller. Här kommer mina frågor och hennes svar: 

Jag är inbiten novelläsare och knockades av Stina Stoors novellsamling i somras. Vilka är dina favoritnovellister? Har du några förebilder när det kommer till noveller?
Jag älskar noveller. Jag sätter noveller före romaner: en roman kan ha ett svagt parti, ett helt kapitel till och med, men i en novell får det inte finnas några svackor. Inga onödiga ord, inga svaga partier. Som författare har man ingenting att gömma sig bakom i en novell. När jag började läsa vuxenlitteratur – alldeles för tidigt för att förstå det mesta – läste jag mycket noveller. Maugham, Maupassant, Poe, Henry James, Steinbeck. Och Sigfrid Sievertz. Och inte minst Strindberg som med ’Ett halvt ark papper’ ju bevisat att ett helt liv kan rymmas på just ett halvt ark.

Sen har jag fortsatt och nu tillhör Paul Auster och Alice Munro mina favoriter, liksom Jumpa Lahiri och Amy Bloom. Nya Zeeland har många fina novellförfattare: Janet Frame, Patricia Grace, Frank Sargeson och Owen Marshall, för att nämna några Och inte minst Kathryn Mansfield. Kanske det lilla formatet passar det lilla landet? Själv vann jag ’The Sunday Star Times Short Story Competition’ med min novell ’Someone to watch over me’ 2003. Det är ett prestigefyllt och eftertraktat pris och jag hade inte publicerat någonting innan dess. Så det skrällde till lite. Men sen hände ingenting. Det gör det sällan när det gäller noveller. Det är svårt att få noveller publicerade. Själv har jag inte gett ut någon novellsamling, men deltagit i några antologier och fått enstaka noveller publicerade i olika sammanhang.

När jag läser din novell De blå skorna så uppfylls jag genast av två känslor. Jag vill omedelbart resa till Paris och jag tänker med sorg på min far som gick bort förra året. Jag börjar med att fråga om Paris. Vilken relation har du till staden? Hur kom det sig att du placerade handlingen i en novell just där?
Paris. Ja, Paris och jag är ganska nya bekanta. Jag började resa dit efter min skilsmässa för tio år sedan. Som gift flyttade jag runt i hela världen, men Paris var i stort sett okänt för mig. Men jag började stanna där varje gång jag reste mellan Nya Zeeland till Sverige. Paris blev som min dykarklocka. Ett ställe där jag ställde om mig från den ena världen till den andra. Anpassade trycket. Min mormors farfar var fransman, inte från Paris utan från Dijon. Men mormor var född utom äktenskapet och hade ingen kontakt med sina biologiska föräldrar. Men historien om hennes pappas familj fascinerade henne. Hon kom inte till Frankrike förrän hon var i femtioårsåldern då hon reste till Paris. Och jag tror Paris uppfyllde alla hennes förväntningar.

Precis som mormor skulle jag ha velat tala franska, men jag kan bara så pass att jag kan ta mig igenom en tidning. Och mitt uttal är förfärligt. Men jag ser det inte som någon brist när jag är där. Faktum är att jag som ensam flanör med dåliga språkkunskaper tycker att jag ser mer än jag skulle om jag smälte in bättre. Jag bor alltid på samma lilla hotell på Rue de Seine – där för övrigt huvudpersonen i ’De blå skorna’ bor i min novell – jag äter för det mesta på samma lilla bistro tvärs över gatan och jag vandrar inte så långt utanför min comfort zone. Jag har själv bearbetat sorger i Paris, och jag har blivit starkare tack vare min tid där, tror jag. För mig är det en plats som inte har någonting alls att göra med mitt tidigare liv och det känns rätt och bra.

Och sorgen, den som du beskriver så vackert i novellen, hur kom det sig att du ville skriva en novell om en kvinna i sorg? Jag kan känna igen det där med att sortera en död människas saker och inse att man kanske inte alls känner den personen, det var för mig personligen den tyngsta sorgen. Den att man faktiskt inte har någon chans att lära känna varandra längre. Du har flera gånger återkommit till död och sorg i dina romaner, har du någon tanke på varför det blivit så?
Det är sant att det är en hel del sorg i mina böcker. Men det är det ju i de flesta människors liv också. Förlust av människor som står oss nära är det svåraste som kan drabba oss. På sätt och vis använder jag nog mina romaner till att försöka lära mig själv hur jag ska hantera det som är svårt. Och faktum är att personerna jag skriver om oftast lyckas bättre än jag gör själv. Man kan förlora människor inte bara för att de går bort. Vi förlorar varann på andra sätt också. Och på sätt och vis är det kanske ännu svårare. Döden är absolut, men andra skilsmässor lämnar oss ofta med ett aldrig så litet hopp om att det ska gå att återuppta relationen. Att vi ska få ställa de frågor som aldrig blev ställda. Be om förlåtelse för det som blev fel. När vi mist någon till döden finns det inget hopp. VI kan aldrig få några svar. Och det är så smärtsamt. Min pappa gick bort plötsligt, bara 52 år gammal. Hela jag är fortfarande fylld av alla de frågor jag skulle velat ställa. Allt jag skulle ha velat visa honom, berätta för honom. Så på det sättet ligger huvudpersonen i ’De blå skorna’ mig nära.

Lång text – kort text. Tänker du annorlunda, planerar du på annat sätt när du ska skriva en novell jämfört med en roman?
Nej, jag tror inte jag tänker så annorlunda när jag skriver en novell. Mina romaner är ju inte heller några stora episka berättelser, utan små kammarspel. Inte så olika långa noveller. Jag tycker själv om såna romaner och några av mina favoriter är vad som på engelska kallas novellas. Som Gogols ’Kappan’ och ’Kaspar Utz’ av Bruce Chatwyn. Jag tycker gränsen mellan novell och roman kan får vara lite flytande.

Slutligen. Om du ska tipsa Kulturkollos läsare om en enda novell. Vilken blir det?
En novell att rekommendera. Så svårt. Först tänkte jag på ’Den gula tapeten’ av Charlotte Perkins Gilman. Eller Kafkas ’Förvandlingen’. Men jag tror det får bli ’Hon från Hamburg’ (’The woman from Hamburg’) av den polska journalisten och författaren Hanna Krall. Tycker så mycket om hur hon skriver. Jag har blivit anklagad för att lämna för mycket åt läsaren i mina romaner. Men jag tycker själv om att läsa såna berättelser. Och Krall gör det mästerligt.

/ Linda Olsson januari 2016

 

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 3 februari, 2016

Kategori: Aktuellt, Novellkoll

Visningar: 706

Taggar: ,

4 Responses to Linda Olsson: Jag älskar noveller!

  1. Ulla Olofsson skriver:

    Bra ställda frågor och intressanta svar. Måste läsa “De blå skorna”!

  2. Vilken fin intervju. Tror jag har “De blå skorna” i hyllan – dags att leta upp den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *