Hjältar och hjältemodiga martyrer

helena-top
Alla superhjältar är bedrövade, visst är de? Batman (det är inte ok att kalla honom Läderlappen längre va?) som kämpar med förlusten av föräldrarna, Spindelmannen och hans förvandling och utanförskap. Hulken… Och Jessica Jones som sitter på sitt kontor halva nätterna och dricker för att glömma. De är olyckliga och de är motvilliga. Deras inre moral tvingar dem att gå ut i den där beckmörka natten och göra skillnad, men de flesta av dem önskar att de slapp…

Själv har jag umgåtts med en helt annan sorts hjälte den senaste tiden. Jag har förvisso sett såväl Jessica Jones som Shadowhunters: Mortal instruments där det fajtas mot ondska och krafter till synes starkare än huvudkämparna Jessica och Clary men den hjälte som fastnat hos mig på riktigt heter Gun-Britt.

Elin Olofsson berättar i sin senaste roman Gånglåt om flera generationer kvinnor, om Sonja/Salida som återvänder för att skriva en bok om sin framgångsrika karriär, om Jenny som återvänder för att bestämma sig och så Gun-Britt som finns där för att hon blev kvar eller kanske för att hon bestämde att det var hennes plats. Och Gun-Britt slår inte ner några mörkermän, hon bekämpar ingen ondska, hon slåss knappt ens mot sina egna demoner. Men hon offrar sig. Kanske inte ens motvilligt. Hon martyriserar sig och blir den hon förväntar sig att hon ska bli, den hon tror att alla förväntar sig att hon ska vara. Sin mamma. Sin mormor. Generation av generation före henne. Hon inordnar sig. Bakar. Kokar kaffe och är ren rakt igenom. Och bara skit får hon. När systern kallar henne tråkig, när de säger att hon aldrig levat… Gun-Britt är kanske ingen superhjälte, men i sin egen värld är hon ändå så nära man kan komma. För att hon offrade sig, för att hon städar efter dem alla. För att hon tog olyckan, stängde in den, transformerade den till ilska och lät den bli drivkraften till stordåd och superhjältekrafter. I det lilla.

Gun-Britt är en sån där hjälte, i sitt eget och andras (även om de aldrig skulle erkänna det), liv som aldrig får något ordentligt tack. Som Maj i Kristina Sandbergs böcker. Som Per Anders Fogelströms Emelie. Som många kvinnor (ja, jag kommer inte på några män som tagit den rollen vare sig i fiktion eller verklighet) som på ett sätt gett upp sig själva, på ett sätt förverkligat sig själva på vis som är så svåra att förstå. Och självklara.

Och när jag tänker på Gun-Britt så tänker jag på Jessica Jones och så funderar jag på vilken skillnaden är mellan dem. Och så tänker jag lite över vem av dem som egentligen är lyckligast. Jag vet inte. Men det finns en koppling där vilket jag finner väldigt fint, och ganska sorgligt.

Bild: Alias, Jessica Jones, Marvel comics

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 8 februari, 2016

Kategori: Romankoll

Visningar: 623

Taggar: , ,

2 Responses to Hjältar och hjältemodiga martyrer

  1. Eli skriver:

    Fint skrivet. Måste läsa Gånglåt, snart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *