av 
Marvel Comics grundades 1939 och är idag ett av USA:s största serieförlag. De är kända för sina aldrig sinande persongalleri av superhjältar. Jag är inte så där himla överförtjust i superhjältetema. Visst kan jag se de större filmatiseringarna med nöje, men jag kan inte påstå att jag får en djupare känsla för karaktärerna. Men annat blev det när jag utan förkunskaper och förväntningar såg på Jessica Jones på Netflix. Jessica Campbell Jones Cage (spelad av Krysten Ritter) är ursprungligen en seriefigur skapad av Brian Michael Bendis och Michael Gaydos. Hon dök först upp i serietidningen Alias (inte att förväxlas med TV-serien med samma namn) i november 2001.
Netflix och Marvel har ett (superhjälte-)samarbete och planerar att producera fyra olika serier. Daredevil var den första och Jessica Jones den andra och där efter ska Luke Cage (som är en biroll i Jessica Jones) och Iron Fist följa, för att sedan – som kronan på verket – skapa en miniserie med alla fyra hjältar i: The Defenders.
Vad är det då som gör att jag fastande för just Jessica Jones? Det första jag kommer att tänka på – och helt avgörande – är att serien främst är en psykologisk skildring än en superhjälteserie. Superhjätegrejen blir således en rekvisita, likt mycket annat, för att berätta en historia. Att hon är begåvad – eller dömd, som hon själv kanske ser på det – med superkraft är något som inte på något sätt tar över historien. Det blir en del – en förklaring – till en större historia. Det står ganska fort klart att hon har testat hela superhjältegrejen, men att det inte har fungerat. Jones är en bruten själ – en besegrad hjälte – som numera jobbar som privatdetektiv. Du förstår också ganska snart att hon plågas – ångestattacker och mardrömmar – av ett förflutet och att detta är förknippat med sin antagonist och stalker Kilgrave (spelad av David Tennant). Han besitter en synnerligen mörk kraft där han kan ta sig in i människors medvetande och få dem att göra saker de aldrig drömt om att göra, vilket han också en gång gjort med Jones. Hon lever dock i tron att hon har besegrat honom, men när det börjar dyka upp hypnotiserade personer i hennes närhet förstår hon att han är tillbaka och har siktet inställt på henne. Du får som tittare följa på nära håll vad detta kan göra med en människa och hur det psykologiskt bryter ner dem som drabbas av hans mörka krafter.
Den kvinnliga (anti-)hjälten är en mångfacetterad karaktär, som på intet sätt är genomgående god. Hon har ett mörkt inre, för ett destruktivt leverne och slåss ständigt med sina inre demoner. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Gillian Flynns Libby (Mörka platser), som också hon är en antihjälte och allt annat än bekväm. Jag gillar när det onda och goda – det svarta och vita – inte är helt tydligt – när gränserna suddas ut och det gör lite ont att inte fullt ut omfamna en karaktär. Serien innehåller inte bara en stark kvinnlig karaktär, utan flera, vilket värmer mitt feministiska hjärta lite extra. Jessica Jones bästa vän, Trish (Rachael Taylor), är den kända radioprataren, som på något sätt får symbolisera det jordnära, det rent mänskliga. Hon tar hand om Jones och ser till att hon håller näsan ovan ytan. Där till kan vi också lägga Jeryn (Carrie-Anne Moss) – den hårdnackade advokaten. Dessa karaktärer interagerar med varandra utan att manusförfattarna anspelar på att de just är kvinnor, vilket är befriande. Inte minst då både Tennants och Moss karaktärer är sådana vi vanligtvis ser män spela.
Handlingen och miljön har en tydlig ton av noir – mörk och dyster och speglar fullt ut Jones karaktär. Den är en cynisk värld där korruptionen är påtaglig och ingen går riktigt att lita på. Trasiga själar i en trasig värld.
Jag kan tänka mig att den största Marvel-fantasten kan vara något kritisk på grund av de nedtonade superkrafterna, men det är perfekt för mig som skeptiker – jag vaggas sakta men säkert in i historien och dras snarare med av det inre psykologiska spelet än de yttre superhjälte-sekvenserna. Är du som jag – en aning misstänksam – mot genren, så ge Jessica Jones en chans. Det här är något annat. Faktiskt.
[box style=”rounded”]Titel: Jessica Jones
Manus: Melissa Rosenberg
Producent: Melissa Rosenberg
Release: 20 November 2015 (Sweden) på Netflix [/box]
Läs mer: ‘Jessica Jones’: 7 Spoiler-Free Reasons It’s Marvel’s Best Show Yet
