The final rose som humörsreglerare

Linda
Okej, skämskuddetema den här veckan och egentligen är det inte min blödighet jag skäms över, men jag gråter verkligen väldigt, väldigt lätt. Det händer i verkliga livet och jag har nog skrämt en och annan med mina tårar och kanske ännu mer när jag fem minuter senare kör på som om ingenting har hänt. Jag gråter ut och sedan är det över.  Släpper ut de tårar som behöver släppas ut och sedan kan jag le utan att anstränga mig.

Ibland ser jag på tv-serier för att jag vet att jag får gråta och för att jag vet att jag behöver det. Ibland är det bra serier, som Parenthood eller Grey’s Anatomy och ibland handlar det om riktig skit-tv. Hur kan en feminist till exempel försvara att hon följer Bachelor och Bachelorette och dessutom lever sig in i serierna totalt?

Heteronormen regerar, smalhetsnormen är irriterande och vithetsnormen stör mig något enormt. Konceptet att en person ska dejta 25 personer av det motsatta könet är vidrigt. Ändå sitter jag där, varje säsong och engagerar mig i dessa personers öden. Alla smöriga repliker tar direkt och jag gråter, gråter och gråter. Den skämskudde som behövs här är gigantisk. Av all skit jag fastnar i är det här kanske det värsta, men någonstans vill romantikern i mig att alla ska bli lyckliga. Ever after. I år firar Bachelor 20 år med ett jubileumsavsnitt och ännu ett bröllop. Det är då de riktiga tårarna kommer fram. Hur fint är det inte med sagobröllop på bästa sändningstid?

Senaste huvudpersonen i Bachelor heter Ben Higgins och är egentligen lite väl slätstruken för min smak. Samtidigt kanske det betyder att det blir en trevligare säsong och inte bara en hysterisk hångelorgie. Det är förresten han som syns på bilden ovan. För de damer som sökt till årets säsong var Ben ingen okänd figur. Han var nämligen en av männen som Kaitlyn Bristowe valde mellan i senaste säsongen av Bachelorette. Hon som blev hemskickad av förre Bachelorn Chris Soules och sedan fick en ny chans. Så går det till numera och jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite skumt. Visst blir det en ny chans för den som tidigare mer eller mindre förnedrats på tv, men det betyder också att de som kliver ur bilarna den första kvällen tror sig veta vem de ska möta, medan han inte har en aning. De har i vissa fall sagt upp sig från jobb för att de tror att han är den rätte. Romantiskt eller helt galet?

I första avsnittet dyker alla utvalda kvinnor upp, kliver ur bilarna och försöker göra intryck och stå ut ur mängden. Det är då det pinsamma börjar på riktigt. Vissa är så upptagna med att göra något knäppt att de glömmer att presentera sig. Värst i år? Tvillingarna som talar som en person och nu ska konkurrera om samma man. Det känns inte så väldigt sunt. Att de sedan tänker att de ska dejta tillsammans är lite knäppt. Å andra sidan har de en poäng i att det är så knäppt i sig att dejta 25 personer att ett tvillingpar inte gör så stor skillnad. I år slänger de in två gamla deltagare från Chris Soules säsong av Bachelor och någon annan extra, för det var totalt 28 kvinnor. Allt för att skapa mer drama. Inte så populärt självklart. Just det här att gamla deltagare blir kändisar gör att det måste vara svårt att veta varför de olika deltagarna väljer att vara med. Tror de verkligen på möjligheten att träffa den rätte?

Frågan är om Bachelor har någonting att göra med kärlek, eller om det bara handlar om publicitet? Nu har ju vissa par verkligen gift sig och det gör mig faktiskt ganska rörd. Andra får i alla fall tv-tid och en del coola upplevelser. De senaste åren har det blivit något av ett reseprogram och det borde bli svårare och svårare att veta vem som är ärlig.

Egentligen ser jag hellre på Bachelorette, då det ändå känns lite mer normkritiskt att en kvinna får välja. Även där har det blivit mer och mer hångel och en del sex. Då åker min skämskudde fram. Vissa klarar inte av alkoholen som flödar och då kan det också behövas skämskudde. Det är alltid någon som gör bort sig totalt och sluddrar sig igenom intervjuerna. Andra bryter ihop totalt för att någon annan får tid med mannen alla vill ha och ibland blir jag berörd, men ofta skruvar jag lite på mig av obehag. Ändå kan jag inte sluta titta och det är lite sjukt.

Will you accept this rose? Rosceremonierna är verkligen förnedring på hög nivå. Värst blir det en bit in i säsongen när den som ska dela ut rosor håller ett litet tal om hur fantastiska alla är, innan de skickas hem. Jag kan inte förstå hu någon kan utsätta sig för sådan förnedring.

Hur gick det då vid första rosceremonin? Tvillingarna är kvar, liksom de två veteranerna och hon som vandrade ut ur limousinen med en gigantisk ros på huvudet. Och sista rosen gick till årets fyllo, vilket kanske var lite oväntat. Jag kommer att titta vidare. Jag kommer att skämmas. Jag kommer att gråta. Jag kommer helt leva mig in i det här sjuka programmet och hoppas att serien slutar med äkta kärlek.

Konstigt nog klarar jag verkligen inte av att se den svenska versionen av The Bachelor. Då går det inte att låtsas att det är en tv-serie som alla andra, utan det blir så pinsamt tydligt att det är på riktigt och att det är riktigt sjukt. Då räcker inte ens en gigantisk skämskudde. I söndags fastnade jag också i reprisen av Päron i solen och höll nästan på att dö av skam.  Dating på tv är ganska pinsamt, men när det sker på svenska och dessutom på mer eller mindre utpräglade dialekter, blir det liksom för mycket. Nej, jag har ingenting emot dialekter, men det blir så svårt att låtsas att det är på film när allt är så extremt vardagligt.

En sak bara. Hur pinsamt Bachelor ändå är, kan det aldrig bli pinsammare än reklamen för Elitsinglar. Där har konceptet med dejting mellan de vackra, tandblekta och välstylade, dragits allt för långt. Charmen, som ändå finns ibland på TV, försvinner liksom helt när det blir elitism av det hela.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 29 februari, 2016

Kategori: Kulturkoll

Visningar: 702

Taggar: , , ,

9 Responses to The final rose som humörsreglerare

  1. Fanny skriver:

    *fniss* kommer bli en sjukt rolig vecka!

  2. Lotta skriver:

    Jag äääääälskar Bachelor och Bachelorette men inte svenska varianterna. Inget slår amerikanska produktioner. Där kan inget bli too much och det är alltid The Most Dramatic Episode / Season finale / Rose ceremony… 😉

  3. Jag har slutat att kolla, men gjorde det för några år sedan. Och skämdes. Nu är jag helt fast och engagerad i Gift vid första ögonkastet och det är om möjligt ännu pinsammare!

  4. Lotta skriver:

    Hihi, vilken glädje att hitta den här texten! The Bachelor är även min skäms-serie, som jag följer varje säsong (och jag har även gluttat lite på den australiensiska, kanadensiska och svenska varianten). Jag såg också jubileumsavsnittet och grät en skvätt, mest för alla de som faktiskt lyckats. Ashley och JP är mitt favoritpar och jag blir glad varje gång jag ser dem.
    Jag tror jag gillar det så mycket just för att det är riktiga personer och ibland riktiga känslor – vilket jag tror överraskar deltagarna ibland. Sen får man stå ut med de som bara vill vara med på tv, dramaskapandet etc.
    Däremot ser jag INTE Bachelor in paradise – där går gränsen!
    Bloggtips: läs All the pretty pandas recaps av Bachelor och Bachelorette!

    • Lotta skriver:

      Bachelor in paradise som är så bra! 🙂

      • Linda skriver:

        Tack för tips om recaps. Även min gräns går vid Bachelor in Paradise. Där blir det för mycket drama för min smak. Tror jag gillar Desiree och Chris bäst, men coolast är ju egentligen Trista och Ryan som verkligen varit gifta jättelänge. Coolt att det kan funka!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *