Om tantsnusk och den skämmigaste boken

linje-ulrica

Nu när det ges ut romance-böcker på löpande band och varenda kotte har läst Fifty Shades of Grey så är det kanske inte pinsamt att läsa s.k. “tantsnusk” längre. Men tro mig, det fanns en tid när man (läs: jag) nästan heller skulle dö än ertappas med att läsa en Harlequinbok. Ja, ni vet de där böckerna med en förutsägbar kärlekshistoria kryddad mycket sex och påfallande ofta med män i bar överkropp på omslaget. Då kunde man bara köpa dem från ett ställ i mataffärer och kiosker, eller via prenumeration.

Att jag plöjde kassvis med Harlequinböcker som farmor lämnade vidare (och Barbara Cartland-böcker, men i dem kysstes de på sin höjd på sista sidan) under högstadieåren må vara förlåtet och skyllas på ungdom och dåligt omdöme. Senare blev jag dock en mycket seriös student i filosofi och litteraturvetenskap och då var det helt annan litteratur som gällde. Nu var det ju inte så att jag inte tyckte om att läsa svåra filosofer och klassiker, men grejen var ju att man (läs: jag) inte kunde erkänna att man gillade att läsa annat också. Jodå, någon seriös samtida författare gick väl an, men Harlequin? Unheard of!

De flesta böcker av den sorten är bara avkoppling för stunden och passerade förbi utan att lämna några spår i vare sig minnet eller bokhyllan. Trots detta kan man hitta ett sönderbläddrat exemplar av en viss bok kvar i min bokhylla som har överlevt både flyttar och bokhyllestädningar. Den är pinsam på så många sätt att jag knappt kan beskriva den, men det är något i den “askungeberättelsen” som gör att jag har haft svårt att göra mig av med den. Kanske borde jag skämmas både för att jag har den kvar och för att jag har läst den riktigt många gånger, men nuförtiden skäms inte för det jag läser utan tänker att böcker fyller olika funktioner. Jag vågar till och med erkänna att jag fortfarande läser om den då och då.

Någon annan som har något pinsamt tantsnusk-minne att dela med sig av?

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 3 mars, 2016

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll

Visningar: 450

Taggar:

4 Responses to Om tantsnusk och den skämmigaste boken

  1. Marie Eggimann skriver:

    Haha jag har läst det mesta, men en författare som slår allt och som man kanske inte ska skylta med att man läst är; Jackie Collins, läs Rock Star så förstår ni precis.
    Men all läsning gynnar väl ordförrådet eller?

    • Ulrica skriver:

      Ja, Jackie Collins läste ju jag också. Lånade dem ur mammas bokhylla. Där kunde det gå hett till minsann 😉

      Och jag trodde att åtminstone någon skulle nämna Grottbjörnens folk!

  2. Helena skriver:

    Det är ju just det där att det är för stunden som är grejen! Jag har köpt hela serien Sagan om Isfolket bara för att ha den, det känns så tryggt att veta att jag bara kan gå till bokhyllan och plocka fram valfri del i serien och förflytta mig till dåtid och sommar och tonårsrum och allt vad jag nu förknippar med Isfolket.

    Jag fick en hel flyttkartong full med Harlequinböcker av en släkting som rensat gömmorna när jag var kanske 16, det är fortfarande en av de lyckligaste dagarna i mitt liv 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *