Min fäbless för sonetter

Linda
Det är något speciellt med William Shakespeares sonetter. De korta dikterna, som ibland är vackra, men inte sällan ganska roliga. Totalt skrev Shakespeare 154 sonetter, varav 125 tillägnades en ung man. De skrevs troligen under 1590-talet, men samlingen gavs ut först 1609.

Sonetten var det vanligaste versmåttet under Renässansen och det var säkert väldigt naturligt för Shakespeare att skriva just sådana. Det finns olika sätt att skriva sonetter, men det vanligaste är att de består av 14 rader och rimmar enligt rimflätan ABAB CDCD EFEF GG. Shakespeares sonetter är grupperade i tre strofer med fyra rader i varje och en avslutande strof bestående av två rader som rimmar. När jag studerade litteraturvetenskap handlade diktläsning mycket om versmått och vi räknade jamber, trokéer, anapester och daktyler med frenesi. Shakespeares dramer är skrivna på blandvers, som är en oregelbunden jambisk pentameter, dvs fem jamber bildar en rad, men ibland läggs en extra obetonad stavelse till i slutet av en rad. Vad jag kan läsa mig till (nej jag har inte kontrollräknat) är sonetterna skrivna på jambisk pentameter, dvs bestående av fem jamber (tio stavelser) utan den extra stavelse som förekommer i blankvers. Nu tycker jag inte att man ska läsa dikter genom att dissikera versmåttet, utan genom att uppleva. Rytmen gör dock att Shakespeares sontetter är extra vackra. Speciellt när någon som är duktig på att läsa bjuder på högläsning.

Mest känt av Shakespeares sonetter är kanske den här, speciellt de tre inledande raderna:

Sonett 18

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer’s lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm’d;
And every fair from fair sometime declines,
By chance or nature’s changing course untrimm’d;
But thy eternal summer shall not fade
Nor lose possession of that fair thou owest;
Nor shall Death brag thou wander’st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.

 

Sonetten inleds med en fråga, som sedan besvaras under de följande elva raderna. Avslutningen är de två sista raderna, som rimmar med varandra och också inleds med anaforen ”so long”.  Rimflätan ovan följs.

I Shakespearesällskapets tidning (2006:2) skriver Roland Heiel en intressant artikel om Shakespeares sonetter och vad de egentligen handlar om. Där framgår att de första 17 sonetterna är tillägnade en ung man som är mycket vacker. Han uppmanas att skaffa barn för att skönheten inte ska försvinna. I sonett 18 till 25 är temat just mannens skönhet. Det framgår dock att poetens kärlek är platonisk.

Inte lika känd, men en av mina favoriter är Sonett 60 som lyder så här:

Sonett 60

Like as the waves make towards the pebbled shore,
So do our minutes hasten to their end;
Each changing place with that which goes before,
In sequent toil all forwards do contend.
Nativity, once in the main of light,
Crawls to maturity, wherewith being crown’d,
Crooked elipses ’gainst his glory fight,
And Time that gave doth now his gift confound.
Time doth transfix the flourish set on youth
And delves the parallels in beauty’s brow,
Feeds on the rarities of nature’s truth,
And nothing stands but for his scythe to mow:
And yet to times in hope my verse shall stand,
Praising thy worth, despite his cruel hand.

 

Egentligen är det omöjligt att läsa den här sonetten ord för ord och förstå precis allt. Jag tycker inte om den fär att jag nödvändigtvis förstår varje ords innebörd, utan för att den låter vackert och har ett tilltalande budskap. I Heiels artikel går att läsa att sonett 59 till 75 innehåller poetens funderingar kring tiden och döden.  Den handlar om naturen, men kanske också om människan. Om hur allt förändras och är ändligt. Avslutningen med poetens önskan om att hans dikt ska leva vidare har verkligen gått i uppfyllelse.

Och slutligen vill jag bjuda på en annan favorit. En lite roligare sonett om en kärlek som inte nödvändigtvis är den vackraste, men ändå kärlek:

Sonett 130

My mistress’ eyes are nothing like the sun;
Coral is far more red than her lips’ red;
If snow be white, why then her breasts are dun;
If hairs be wires, black wires grow on her head.
I have seen roses damask’d, red and white,
But no such roses see I in her cheeks;
And in some perfumes is there more delight
Than in the breath that from my mistress reeks.
I love to hear her speak, yet well I know
That music hath a far more pleasing sound;
I grant I never saw a goddess go;
My mistress, when she walks, treads on the ground:
And yet, by heaven, I think my love as rare
As any she belied with false compare.

 

Sonett 129-132 handlar enligt Heiel om begär. Just den här älskarinnan är inte den vackraste sett till ytan. Ingen man kan jämföra med en sommardag eller ”the darling buds of May”. Trots att poeten konstaterar att det finns mycket han inte kan jämföra sin kärlek med, så älskar han henne. Detta trots att hennes hår ser ut som svarta metalltrådar och musik låter vackrare än hennes röst Jag gillar verkligen hur Shakespeare verkar driva med kärleksdikter och hur överdrivna de ibland är. Ingen är perfekt, inte ens den du älskar och så måste det få vara.

Har du läst Shakespeares sonetter? Har du någon favorit?

4 comments Add yours
  1. Sonnet 130 är min favorit! Skrev om den i helgen – jag kom i kontakt med den genom Mitt så kallade liv, när den läses i bakgrunden av den där coole engelskläraren och man får se när Jordan inser att han är kär i Angela… ååååhhhh!

    1. Det är en fin text. Jag gillar den skämtsamma tonen i kombination med allvaret som kärleken ändå innebär.

  2. Sonetterna tål att läsas i många livssituationer och på olika ambitionsnivåer. I tonårens svårmod över en operfekt omvärld var jag hooked på 66:an (”Tired with all these…”).
    Jag läste om sonetterna under en distanskurs för ett par år sedan, och häpnade över nyanserna och språket. Jag fastnade för sista två raderna i elvan: ”She carved thee for her seal, and meant thereby….”
    Jag har en faiblesse för när människan framställs som objekt för andra väsen, kanske som motvikt till den människosyn som brett ut sig inte minst i arbetslivet. Alla beslutsfattare borde läsa mera Shakespeare 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.