Älgen och fisken som varar för evigt

carolina-top

Ganska nyligen läste jag Doppler av Erlend Loe, så det är inte så konstigt att jag nu vill skriva om honom nu när vi har I utkanten som tema. Andreas Doppler väljer mycket aktivt att lämna samhället och sitt vanliga liv för att bo i skogen (eller, helt bokstavligen faktiskt  ”i utkanten” av Oslo). Han inser nämligen efter en häftig cykelvurpa när han blivit liggande och inte riktigt kan ta sig upp hur tyst det är i skogen. Hur till och med de där eviga låtarna från de tecknade barnprogrammen på TV som annars alltid går på repeat i hans huvud (det gör det på ALLA småbarnsföräldrar) har tystnat. Hur himla trött han är på allt och alla men framför allt på all duktighet han omges av. Han har själv varit duktig i hela sitt liv, men nu får det banne mig bli slut på allt det där duktiga. Han meddelar helt sonika fru och barn att de får vara duktiga på egen hand, tar ett tält och ger sig ut i skogen för att bo där.

Men eftersom det är just Erlend Loe som skriver om Andreas Doppler så blir det där skogsboendet totalt absurt och skruvat och väldigt roligt att läsa om. Doppler får ju inte riktigt vara i fred i den där skogen – nädå, ett evigt springande av andra människor som också vill kliva av är det. En flåshurtig ”moderat” ska äntligen bo i ett tält nära Dopplers och göra allt som Doppler gör, men dessutom dra igång någon jämra fredsfestival i förbrödringens tecken. Dessutom får Doppler finna sig i att så småningom ha sin son boende hos sig i tältet (han får liksom avgiftas från de där barnprogrammen), samt ständiga besök av dels en inbrottstjuv han blivit bekant med, och en man han själv gjort upprepade inbrott hos som han också blivit vän med. Ja, och så har vi älgkalven Bongo som också ska bo i tält.

Doppler är den enda vuxenboken av Erlend Loe jag läst hittills (men det kommer att bli fler) – däremot har jag läst alla hans barn- och ungdomsböcker böcker om Kurt. I första boken om Kurt, Kurt och fisken, väljer Kurt och hans familj också att lämna samhället för en tid och ge sig ut på en jorden-runt-resa. Men, ja, det är Erlend Loe, så den dkurt-och-fiskenär jorden-runt-resan sker i Kurts truck (JA, truck som i ”begränsat utrymme och långsam framfart”). Och planeringen är av typen: ”Kurt, kan vi inte åka till Amerika, det ser fint ut?” frågar Anne-Lise (Kurts fru) när hon sitter och tittar på jordgloben de har med sig som karta. ”Varför inte?” säger Kurt och styr mot havet. Jo, för ”sånt kan man göra när man är ledig från jobbet och har en jättestor matsäck.”

Där har vi kärnan i Kurt och fisken, och där har vi den gemensamma nämnaren mellan Kurt och Andreas Doppler: matsäcken.

Det är ju så att Kurt har hittat en gigantisk fisk liggandes på kajen där han annars jobbar med sin truck. Han tar hem den, och vips har hela familjen mat så det räcker ett tag. Så länge att de bestämmer sig för att sluta jobba på obestämd tid, för varför ska de jobba när de ändå har mat? Och den där fisken… den tar aldrig slut. De äter och äter och äter av den, resdag efter resdag efter resdag. Inte blir den dålig, och inte verkar de tröttna på att äta av den (och ingenting verkar de äta utöver fisken). Så, ja, då går det ju alldeles utmärkt att sluta jobba och ge sig ut på resa (med fisken på truckens gaffel…)

Och Doppler – han inleder ju boken med att knivhugga en älgko till döds, röka köttet (och ta hand om kalven som alltså får heta Bongo och blir Dopplers bästa vän). Och det där älgköttet… det tar inte slut det heller. Han äter älgkött boken igenom, och använder det dessutom som bytesvara när han ska byta till sig andra varor, typ ficklampsbatterier och lättmjölk.

Jag är en hyfsat introvert person, och kan då och då längta efter att leva någon slags eremittillvaro i någon djup skog eller så. Eller att göra mig av hus och alla onödiga prylar och i stället bo i vår husbil som vi lyckligt skulle köra runt med i världen. Men… de där eremittankarna stupar alltid på allt det praktiska. Jag HAR ju ingen jättefisk eller evig älg att äta på. Dessutom vill jag tvätta mina kläder. Slösurfa på datorn. Ha ständig tillgång till ström. Sova i skön säng. Ja, ni vet allt det där bekväma. Plus att jag hade blivit så vansinnigt trött på att bara äta fiskkött eller älgkött. Nä, ni Doppler och Kurt, ha ni era utkantsliv så fortsätter jag mitt där en sådan sak som söndagsfrukost med fruktsallad, te, olika sorters pålägg, kokt ägg, vaniljyoggi med hemmagjord müsli och så kaffe på det ingår. Rökt älgkött, fisk och tält… nej. Tack, men nej.

 

Bild: Moose av Kevin Dooley (CC BY 2.0)

4 comments Add yours
    1. Jag har ju mängder av Loe-böcker kvar att upptäcka eftersom jag hittills nästan bara läst Kurt-böckerna, och är väldigt glad för det! Fvonk ska jag absolut läsa!

    1. Ja läs den, den är bra! (men jag tycker faktiskt du ska ta och läsa böckerna om Kurt också! är precis lika bra för vuxna, och SÄRSKILT de senare i serien som vissa bibliotek inte ens låter stå på barnhyllorna för de är rätt ”provocerande” kan vi väl säga)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.