Kulturkollo konfererar: Om jag var din tjej av Meredith Russo

linje-kulturkollo

 

 

Om jag var din tjej av Meredith Russo är en väldigt vanlig bok i det att den handlar om en ung tjej och hennes vedermödor att passa in på high school. Det ovanliga är att Amanda precis genomgått en könskorrigering och det där med att passa in görs ännu svårare. Boken landar i bokhandeln imorgon men vi diskuterar den redan idag, för att vi inte kan hålla oss längre. Om jag var din tjej är en bok som kräver samtal.

Helena: Jag vet att man inte ska börja bakifrån men nu såhär när jag precis avslutat läsningen måste jag säga att det är efterordet som brinner kvar. Det var efterordet som fick mig att gråta…

Fanny: Jag kan inte annat än att hålla med om att det var mycket gripande. Det är mycket smärta i boken, vilket blev än mer tydligt med författarens efterord.

Ulrica: För egen del hade jag inte hört något om den här författaren innan, så efterordet blev verkligen en ögonöppnare för att det här delvis var baserat på egna erfarenheter. Det blev mycket starkt då.

Helena: För mig var rädslan det mest påtagliga i den här berättelsen. Den där rädslan som i och för sig följer också med att vara kvinna känns på riktigt här. Ur såväl Amandas perspektiv som föräldrarnas.

Fanny: Ja, det är lätt att först vifta bort pappans frånvaro – både fysiskt och psykiskt – som att han var oförstående och dömande, men allt eftersom så tecknas pappan allt mer komplex och man förstår att det är mycket rädsla som får honom att agera – ibland fel. Det var också väldigt intressant att följa Amandas tankar kring det här – både för sin egen personliga del men också hur hon för fram tydliga feministiska – eller allmänmänskliga egentligen – sätt att se dessa rädslor som kvinnor kan bära på.

Ulrica: Du sätter fingret på det, verkligen. Det är mycket centralt i boken på så många sätt – rädslan hos Amanda och hennes föräldrar på olika sätt med anledning av Amandas könskorrigering och händelserna kring det, men också hos flera andra av karaktärerna i boken. Bee, Anna och även Grant har ju sina rädslor att tampas med.

Helena: Ja, rädslan är så starkt närvarande hela tiden, i verkliga konfrontationer men också i förhållningssätten de alla utarbetar. Jag har lite problem med föräldrarna måste jag erkänna. Mamman känns väldigt god medan pappan ska vara den ruffiga och svåra, det är nog det jag vänder mig mot när det kommer till förenklingar, att de är så endimensionella på ett sätt. Samtidigt så utvecklas de ju också, men jag blir inte kvitt känslan av att de är typer snarare än människor.

Fanny: Fast jag håller inte riktigt med. Jag tycker att pappan förändras mycket utmed historien och man förstår – som vi pratade om innan – att det är rädslor för sitt barns välbefinnande som är hans största drivkraft. I alla fall mot slutet. Nu när jag tänker på det så skulle jag kunna hålla med dig om mamman – hon blir mer den goda mamman än Amandas mamma (om du fattar hur jag tänker).

Helena: Jamen precis, men det kanske också är för att hon inte är särskilt närvarande i bokens nutid. Jag älskar när mamman förklarar att hon saknar sin son men också sin ettåring, tvååring, treåring osv. Det är en förlust och smärta som kan kännas igen och som gör det hela väldigt mycket mer lättbegripligt. Det är en liten smärta och den allra största.

Ulrica: Det avsnittet i boken slog verkligen an hos mig. Jag kunde verkligen känna igen mig där, det där stygnet av vemod för varje ålder som barnen lägger bakom sig. För mig är hon tydligt Amandas mamma, inte den lite mer schablonartade bild som ni fick intryck av.

Fanny: Ja, precis. Man kan lätt relatera som förälder. Jag kan själv sitta ibland och sörja tiden som flytt (lät pretto men jag blir förstådd hoppas jag). Sen är det inte konstigt att hon saknar sin son och även om hon vinner en dotter, så klart att det känns märkligt. Hon hanterar dock detta på ett fint sätt.

Ulrica: Jag tycker mycket om att det får komma till uttryck i boken – att hon får sörja sin son trots att hon på alla sätt hjälper Amanda att bli Amanda. Jag kom också på mig själv med att grubbla över hur jag själv skulle reagera och hur jag skulle hantera en sådan situation om det skulle bli så. Och att verkligen hoppas och önska att jag skulle klara av det på ett bra sätt!

Helena: Verkligen. Och trots mammans hanterande och förståelse bär Amanda på så mycket – föräldrarnas skilsmässa som hennes fel, rädslan för att släppa någon nära, minnen av mobbning, minnen av att vara instängd i fel kropp. Det är så mycket, för mycket för en enda person och särskilt någon så ung.

Fanny: Oh ja, det är ett mycket intressant perspektiv vi får ta del av genom den här boken. Det är första gången jag läser en så tydlig historia om en så ung transperson. Schieffauer är inne på området med Pojkarna, men i denna får man följa en process som är så nära, så verklig och realistisk. Och mycket av Amandas ”ryggsäck” är relaterbar och många kan känna igen sig i hennes historia. Hon har dock en extra svår sits, då det inte går att gömma.

Ulrica: Jag har inte heller träffat på det så tydligt tidigare. Jag tror att den här boken behövs och jag gillar författarens sätt att berätta den här historien. Jag tror att tonen passar fint för den tänka målgruppen.

Helena: Är den här boken trovärdig alls (jag tänker på det Meredith Russo berättar i efterordet att hon snabbat på Amandas behandling, en så tidig könskorrigering är nog inte möjlig idag – RFSL arbetar för att ungdomar i Sverige ska få påbörja processen med könskorrigering tidigare men där är vi inte än)? Jag tror att den är viktig för att den får mig att förstå känslomässigt och för att den visar på ett sorts happy ever after som kan ge hopp till transungdomar bara genom att det finns därute som ett möjligt, om än fiktivt scenario.

Fanny: Trovärdigheten sitter nog i känslorna och konflikterna – jag tror att många får gå igenom samma trauma oavsett ålder. Och ja, jag kan hålla med om att det är viktigt att förmedla en positiv utgång på grund av åldern. Även om jag personligen kunde tycka att Russo inkluderade lite väl mycket sockersött amerikanskt i historien också, eller är det bara jag som reagerar på baler och klänningsköp i grupp?

Ulrica: Jag tänkte att det var en ganska sann bild av den amerikanska tonåringen, men var inte riktigt nöjd med att det stora avslöjandet blev på balen, just när hon ska ta emot krona som balens drottning – det blev lite för mycket amerikansk B-film för mig.

Helena: Jag håller med om att balscenerna blir lite för mycket, men är samtidigt glad att själva balen och klänningsköpet finns där också för unga transtjejer att känna igen sig i. Jag gillar också den lilla tillstymmelsen till diskussion av tro och avvikelse från normen, hur Amanda känner men också Anna som menar att såväl homosexualitet som transsexalitet är synd men att Jesus ju dog för våra synders skull och alla syndar. Det är modigt och fint att placera all denna queerhet där, mitt i högerkristendom och amerikansk söder.

Fanny: Ja, väldigt effektivt av författaren. Kontrasterna blir påtagliga och väldigt intressanta. Då kunde hon också visa hur många kämpar mot en självbild som inte är självpåtagen, som Anna med hennes högkristna föräldrar. Och för att inte tala om Bees historia. Den har många lager den här. Väldigt intressant och gripande historia.

TitelOm jag var din tjej
Författare: Meredith Russo
Omslag: Elizabeth Dresner, Eleine C. Damasco
Förlag: Lavender Lit
Utgivningsår: 2016
Recensioner: Ulrica, Helena, Fanny, Linda

 

Ulrica-200

helena-200

fanny-200

 

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 8 maj, 2016

Kategori: Aktuellt, Romankoll, Ungdomsbokskoll

Visningar: 2448

Taggar: , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *