Bland klassiska schlagertexter

Linda
”Finally facing my Waterloo”, sjöng ABBA och vann Eurovision 1974 i Brighton. Året innan försökte de med låten ”Ring, ring (bara du slog en signal)” och med textrader som ”Tyst och död är telefon. Står där nästan som ett hån.” och ”Om den bara sa ett knyst.Om den inte blott var tyst. Om jag fick nån lön för nån enda bön av vår Herre!” var det kanske inte så konstigt att de fick nöja sig med en tredjeplats. Å andra sidan verkar de som röstade inte tänka så mycket på just texten, då vinnaren innehöll den klassiska rader ”Dina bröst är som svalor som häckar”, författare av poeten Lars Forsell. Låten hette”Sommar’n som aldrig säger nej” och gruppen Malta (som fick byta namn till Nova i Eurovision) kom femma och att den engelska versionen av texten innehöll textraden ”Your breasts are like swallows nesting” är nästan lite gulligt.

Texten har alltid stor betydelse, kanske störst. Hur mycket musiken och showen än gör sitt för en hit, går det inte att bortse från orden. Schlagertexter är (eller var) ofta på svenska och visst är det mer sårbart och naket med svenska ord. Det är lätt att gömma de pinsammaste formuleringarna bakom engelskan, men visst är det så att det inte alltid funkar att byta språk. Under årets melodifestivalturné visade skådespelare från Dramaten att det faktiskt går att göra den mest banala schlagertext djup om man bara läser den på rätt sätt. Ingenting är för banalt alltså. Eller? 

För länge sedan, då jag var barn, sjöng alla på sina respektive länders modersmål. Under 70-talet var bidragen i Sverige på svenska och sedan översattes de till finalen. Det var därför ABBA kunde sjunga om Napoleons surrender och slapp den ännu töntigare svenska texten. I slutet av 70-taket infördes dock krav på att modersmål skulle användas och trots detta lyckades Sverige vinna 1984 med ”Diggiloo diggilley”, text: Britt Lindeborg och musik: Torgny Söderberg. Texten där ”medge” och ”glädje” rimmade, vilket säkert är helt logiskt i hufvudstaden, men funkar sämre i Göteborg.

Det var före Fredrik Kempe och Thomas G:son. Det var då schlagertexter skrevs av Ingela ”Pling” Forsman med klassiska strofer som ”Kall som is.Din blick är kall som is. Och jag kan inte närma mig” (”Kall som is”, 1984) och ”En ängel flög förbi. Mot himmelen så fri. Men hon lämnade sitt leende, på vår jord.” (”Kärleken är”, 1998) och icke att förglömma ”This is the place for you and me. We’re a part of one big family.” (”I love Europe”, 2008) Det senare kanske inte är ett av hennes främsta bidrag till den svenska låtskatten.

Det går att skämta om schlagertexter, men sanningen är att det töntiga ofta vinner popularitet. Tänk bara på en sådan som Sean Banan. ”Sean den förste banan” skriven av honom själv, tillsammans med Hans Blomberg, Mårten Andersson (som kallar sig komiker) och Joakim Larsson. Ni vet vem det är va? Bakom detta ordinära namn gömmer sig ingen mindre än Joey Tempest. Fatta att 80-talets coolaste pudelrockare, eller ja, i alla fall en av dem, skrivit en schlagerlåt om en person som är besatt av bananer. Cred anyone? Tydligen. Det går också att nå barnens hjärtan med ”dans och hålligång uppå logen natten lång” hur otroligt det än må verka på förhand. När jag bodde på samma hotell som schlagerstjärnorna förra året inför den svenska finalen var det flera ungar i lågstadieåldern som ville ha just Hasse Anderssons autograf och bidraget, skrivet av bland andra Anders och Elin Wrethov, skrålades högt bland grannbarnen. Nu är det visserligen en av alla låtar med ”la, la, la” refräng och det brukar gå hem. Ibland är ord överflödiga.

Första gången jag fick se den svenska finalen (för ja, det fanns inte ens massa deltävlingar förr) var 1982, då pappa var borta och jag fick sitta med mamma och titta. Jag älskade Chattanoogas ”Hallå hela pressen” och skrålade ”Jag har en efterlysning på en grabb. Han var här igår kväll. Jag blev kär igår kväll” i veckor efteråt. Men de vann inte, utan det gjorde Chips, dvs Kicki Danielsson och Elisabeth Andreasson med ”Dag efter dag”, som nu måste räknas som en klassiker.

Annars var nog Carola min första stora schlageridol. Den där främlingen med mörka ögon var något speciellt helt klart. Ännu värre (eller bättre) blev det året därpå, då ovan nämnda Herrey´s tog sig hela vägen till en vinst i Luxemburg. Sedan följde några år av schlageryra. 1985 borde ”Piccadilly Circus” med Pernilla Wahlgren vunnit om du frågat den då 11 år gamla Linda. Dansarna var vackra och Pernilla själv otroligt cool. Hennes låt om att möta kärleken på en för mig exotisk plats, vid en känd fontän, fastnade direkt. Året efter skulle vinnarlåten självklart ha handlat om en kärlekshistoria på en båt mellan Dover och Calais, där kärleksparet ”såg på varann” någonstans emellan Dover och Calais, långt innan tunneln under kanalen tog bort all romantik. Lyssna bara på de här klassiska raderna:

”Vi står tysta i natten och hör vågorna som,
en lugn och stilla serenad
Dovers vita klippor, i solnedgång
Drunknar i ett gyllne hav
Och våra frågor finner svar”

Jag var tolv år och tyckte att Tommy Ekman var så söt, så söt. Ständigt i skuggan av den mycket coolare Christer Sandelin. Just det året föredrog dock jurygrupperna en låt skriven av Lasse Holm, som inleddes så här:

”Jag kan inte längre existera normalt
Ena dan är ej den andra lik
Och jag har försökt att ignorera dig totalt
Även om jag vet du är unik”

Innan Monica Törnell och Lasse Holm själv brakade loss i ett ”e´de´ det här du kallar kärlek?” Jag förstod ingenting. Återigen hade fel låt vunnit. Töntig text, töntig musik och töntiga sångare. När man kunde få Style och ”Dovers vita klippor i solnedgång”. Hur tänkte de?

Årets efter föredrog juryn en sång om tuggummi och läsk och en sjukt pinsam text som Christer Lundh knappast kan vara stolt över, framför poesin i ”Dansa i neon”:

”Mitt i en storstadsdjungel.
Bland betong och stål
Utan mening utan mål
Finns vi två”

Tala om Dramaten-nivå i den inledningen.

Klassiker finns det gott om. Det här var några. Som ni märker var 80-talet var i mångt och mycket min melodifestivalera. I många år därefter brydde jag mig väldigt lite och tog upp tittandet först när barnen började vilja se. Några fantastiska texter från de senaste åren finns inte riktigt. Det är popular, in the club som gäller och pojkar som sjunger om smärta och hur det stings so bad med ett leende. Nja, säger jag. Istället vill jag lyfta fram en klassisk text om att plocka körsbär. Det var tider det.

 

För övrigt anser jag att orkestrarna borde återinföras och att Sveriges ska ledas av Curt-Erik Holmquist.

6 comments Add yours
  1. Fint inlägg, även för en sådan som jag som inte gillar schlager och Eurovision och grejer alltför mycket.

    Läste in i slutet att du tycker att Curt-Erik Holmqvist bör leda hela Sverige, inte bara Sveriges orkestrar, och jag tycker nog att du har en poäng.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.