Släktfejder och mysiga familjemiddagar

Linda
På fredagar åt vi middag framför tv:n i vår familj. Det var då vi fick dela på en flaska läsk, eller till och med få en egen och det var då vi begav oss till Southfork och familjen Ewing. Dallas började sändas redan 1978 och det var många år senare som jag började titta, men det var lätt att fastna. Extra kul var det att dela efternamn med Larry Hagman (en glädje som klingade av lite för varje namnskämt) och ännu bättre hade det varit om Linda Grey gift sig med honom på riktigt.  Ganska otroligt, men ändå möjligt.

I serien var Sue Ellen och JR Ewing knappast världens lyckligaste par. Han var inte direkt snäll den där JR, men brorsan Bobby var å andra sidan så snäll att det räckte för dem båda. Publiken gillade dock den elake och det var när han blev skjuten 1980, som serien fick sitt riktiga uppsving. Tretton säsonger blev det till slut, fjorton om man räknar miniserien som inledde det hela och det gjorde självklart att karaktärerna fick lov att utvecklas ordentligt. På gott och ont.

Dallas var en av de första serier jag följde som handlade om en släkt. En släkt som innehöll goda och onda och som på många sätt var beroende av varandra. Det var dock långt ifrån den sista. En annan gigant under 80-talet var Falcon Crest, där Dallas olja var utbytt mot vin och Angela Channing var seriens JR. Charmig som få, men också riktigt elak. Hennes brorson Chase Gioberti äger en del av gården, efter att ha ärvt den av sin far. Han är lika otursförföljd som JRs konkurrent Cliff Barnes, men ack så mesig.

När man ser serier som Dallas och Falcon Crest känns släkten inte så himla kul. De är personer man inte vill leva tillsammans med, men faktiskt inte heller kan leva utan. En svensk motsvarighet var Skilda världar, där tvillingarna Sandra och Daniel skiljs åt endast några år gamla. Sandra växer upp med sin mor, som gifter sig rikt, medan Daniel får nöja sig med Svenssonlivet hans pappa kan erbjuda. Det är en såpa som använder sig av alla klichéer man kan tänka sig, rätt medioker, men ganska underhållande. Ibland har jag visat de första avsnitten för mina nyanlända elever och de känner igen formen från såpor de sett i sina hemländer. Ty såpans stereotyper äro universella.

Egentligen är jag inte så förtjust i de här serierna med familjemedlemmar och släktingar som är elaka mot varandra. Jag gillar mer de smöriga familjeserierna där de flesta faktiskt älskar varandra och äter mysiga familjemiddagar tillsammas. Som Brothers and Sisters till exempel, som egentligen är smörig i överkant, men ändå tillräckligt charmig för att jag skulle se alla säsonger. I centrum står familjen Walker som består av mamma, pappa och fem vuxna syskon. Den store patriarken och chefen för familjeföretaget Ojai Foods dör redan i inledningen och hans hemligheter blir en viktig del i serien. Det finns nämligen en älskarinna som vill ha en del av kakan. Med höjdarskådisar som Sally Field, Rachel Griffiths, Calista Flockhart och Rob Lowe var det lätt att fastna i serien. Detta trots att Lowes och Flockharts karaktärer var republikanska politiker, men de var å andra sidan mer balanserade än verklighetens republikaner någonsin kommer att bli. Brodern Kevin Walker, som är öppet homosexuell, deltar till exempel i det politiska arbetet.

Ännu bättre var serien Parenthood som handlar om familjen Braverman. Ingen lika politisk familj, men de är väldigt politiskt korrekta. I den här familjen finns Zeke och Camille Braverman, med fyra vuxna barn och ett gäng barnbarn som blir fler under seriens gång. Favoriten inledningsvis var Lauren Grahams karaktär Sarah, som i första avsnittet flyttar tillbaka hem till sina föräldrar med sina tonårsbarn. Under serien föll jag mer och mer för lillasyster Julia, spelad av Erica Christensen, som är en typisk duktig flicka, som alltid vill göra rätt och helst gömma alla känslor som kan riskera att sippra fram.

Allt är ju inte såpor. Det finns en del fina, svenska, tv-serier om familjer som gått i några säsonger. Tre kärlekar av Lars Molin är en gammal favorit, som sändes i två säsonger med vardera 8 avsnitt i slutet av 80-talet. Serien om familjen Nilsson innehåller en hel del familjekonflikter, men jag älskade verkligen att följa dem. Mest fastnade jag för lillebror Gösta, som gifter sig med den vackra Lilian, som inte älskar honom, men behöver en man.

Vilka tv-serier med släkten i fokus minns du mest? Föredrar du släktfejder eller mysiga familjemiddagar?

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 23 maj, 2016

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll

Visningar: 1346

Taggar: , , , ,

4 Responses to Släktfejder och mysiga familjemiddagar

  1. jspr skriver:

    Matador, den danska tv-serien från skiftet 70-80-tal men utspelande sig under 20-40-tal, får inte glömmas i det här sammanhanget. Utan att berätta allt kan man säga att släkt och familj spelar både stora och små roller i intrigen, vars huvudspår är att en handelsresande slår sig ner i en småstad och startar en klädaffär, som sedan expanderar. Stadens gamla familjer är förstås inte helt för denna utveckling, hans egen växande familj spelar sin roll, det finns en liten Romeo och Julia-intrig vid sidan etc. Och alltihop är en fullkomligt lysande tv-serie, som jag brukar framhålla som den bästa jag har sett, när den frågan ställs.

    Den som klarar danska utan textning kan se alla 24 avsnitten här: http://www.dr.dk/Bonanza/serie/Drama/Matador.htm

    • Linda skriver:

      Håller med om Matador. Det var verkligen en riktigt bra serie! Tack för länken. Måste testa!

  2. Birgitta skriver:

    Klistrade framför TV:n satt vi hela familjen när Forsythesagan gick (”den riktiga” gamla svartvita versionen). En fantastisk upplevelse och så spännande att följa famijens öden och äventyr; den odräglige Soames, den vackra Irene och de underbara gamla damerna med spetsmössor. Sen var jag såld på släkthistorier.
    Inte mindre bra var Familjen Ashton, som hade premiär i 13 november 1970 (vilket jag minns eftersom det var fredagen innan jag gifte mig). Den utspelade sig under 2:a världskriget och visade verkligen på hur svårt det är att leva ”på hemmeplan”, när ett krig pågår och man inte vet vem, som kommer att leva eller dö. Än idag känner jag mig bekant med karaktärerna i den serien.
    Alla Delderfields böcker är också fantasiska släkthistorier, men säkert ”ute” idag men jag tycker fortfarande om att läsa om dem, särskilt den om familjen Swann.

    • Linda skriver:

      Jag tror bara jag sett den nyare Forsythesagan. Gillar tv-serier som handlar om just familjer. Där finns det tid att verkligen utveckla karaktärerna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *