Skogen är en känsla

helena-top

Jag har haft väldigt svårt att skriva det här inlägget. Inte för att jag inte gillar skogen utan för att jag gör det. Så mycket! Skogen är i mycket en känsla för mig och hur skriver man en känsla?

Skogen är vemodet, historien, allt det som varit. Den är människor som levat och hus som förfallit och blivit ruiner. Den är jordkällare och äppelträd mitt ute i ingenting. Den är lyckliga liv, strävsamma liv, olevda liv, död. Den är barnen från min avhandling och från verkligheten, de som föddes oönskade och lades ut att dö. Den är rackaren som levde i stugan bortom byn. Den är barn som plockar blåbär och blommor. Den är skogsvägen i Kejsarn av Portugallien och björnen på Gurlita klätt i Gösta Berlings saga. Den är Selma Lagerlöf och Dan Anderssons timmerkoja.

Skogen är en tillflyktsort. Den är dit jag söker mig när jag vill gå tillbaka, eller när jag behöver gå in i mig själv. I skogen kan jag gå i timtal och bestämma mitt liv, hitta mening och förklaringar. Där finns luften och tystnaden och frånvaron av krav. Där finns så mycket liv!

Skogen är djuren. Rådjuren som står och stirrar på mig vid stigkanten när jag springer (nåja) förbi dem på morgonjoggen, ekorrarna som bråkar så tallgrenarna flyger, småkryp, allt det där som hinner undan innan jag kommer fram. Jag har precis lyssnat färdigt på Kerstin Ekmans Hunden som så oerhört pricksäkert beskriver det där dubbla med djurlivet i skogen – den djuriska överlevnaden och det stillsamt trygga.

Skogen är allt det här och mycket annat. En känsla i mig och något jag inte kan tänka mig att vara utan. Att jag bor med skogen om knuten är obegripligt lyxigt. Det är bara att kasta sig ut.

2 kommentarer Lägg till din

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.