Ett unikt vittnesmål från Syrien

Linda

En del av mig vill bara hålla för öron och ögon samtidigt när läget i världen kommer för nära. Krigets Syrien har pågått länge nu och påverkar otroligt många människor. Många av mina elever har flytt från landet och försöker nu skapa sig en ny tillvaro här. Vi måste prata om vad människor som flytt hit bär med sig. Att främlingsfientlighet får sätta agendan, så att människor på flykt inte får hjälp är en skam för Europa och även Nordamerika, som utan tvekan skulle kunna göra mycket mer.

Första seminariet på Sigtuna Litteraturfestival är ett samtal mellan författaren Samar Yazbek och DN:s Björn Wiman om Syrien utifrån Yazbeks bok Resa in i tomheten. Wiman inleder med att tala om kriget i Syrien och dess konsekvenser och hur mycket det faktiskt påverkar oss alla. Han menar att alla borde läsa Yazbeks bok som handlar om en tragedi i vår tid. Boken utspelar sig i Aleppo och jag vet att jag måste läsa, trots att jag kanske kommer att gå sönder. Det är inte mig som det är synd om, det är vi i Sverige som det är synd om. Det är inte vårt samhälle som kollapsat. Det är något vi måste prata om. 

Yazbek talar om de bilder som media visat av enskilda offer, som blir symboler. Bilder som vi har lättare att ta till oss än de som visar den massavrättningar som pågår. Som pojken som överlevt bombdåd och smutsig och avstängd tittar in i kameran. Hans bror dog och hans familj vet vi inget om. Media ger oss ”vackra offer” som talar till vårt samvete och får oss att känna skuld, men ändå inte den skuld vi kanske borde känna. Sanningen är att offren är allt annat än vackra. De är många och de är söndertrasade.

Alan Kurdi blev för ett år sedan en symbol för flyktingar, de oskyldiga flyktingarna och fick oss att öppna våra hjärtan. Nu har det vänt på ett obehagligt sätt. Det är inget lokalt problem längre, utan ett internationellt och det handlar inte bara om flyktingar från Syrien. Att Europa stängt gränserna innebär att människor antingen för vid gränsen till Europa eller måste ge sig tillbaka till krigszoner och riskera att dö här. Det är följderna av en moralisk kollaps. Förhållandet mellan rika och fattiga länder blir ännu mer infekterat och vi behöver istället prata om hur vi bygger broar, säger Yazbek.

Boken Resa in i tomheten handlar om tre resor Yazbek gjorde in i Syrien 2012-2013. Till Aleppo, men också till andra platser. Jag känner igen namnen på mina elevers hemstäder. Jag tänker på pojken som mer än en gång fått samtal från sin mamma som är kvar i Syrien, som berättat att deras hus bombats. Att de fått fly tills det lugnat ner sig, tills de kan ge sig tillbaka till det på många sätt förstörda hemmet. Wiman läser ett kort utdrag där Yazbek lovar en kvinna att föra vidare det hon ser i Syrien, till världen utanför. Kvinnan är död nu, berättar Yazbek och hon säger att viljan att sprida människors vittnesmål blev hennes drivkraft. De kanske inte lever, men deras vittnesmål finns kvar. Det var viktigt för dem att få beskriva detaljerna i deras liv som förändrats så mycket. En kamp för rättvisa har blivit något helt annat. Kvinnan, som mist sina tre söner, ville att världen skulle få lära känna dem, så att de inte levt förgäves.

Detaljerna i berättelserna var viktiga att beskriva för Yazbek, för att läsarna verkligen skulle kunna förstå med alla sinnen, hur kriget kändes.
Frågan är inte varför människor flyr, påpekar Wiman, utan hur de kan ha stannat i helvetet så länge som de faktiskt gjort. Att vi inte på riktigt öppnar våra gränser och våra hjärtan för dessa människor är för mig helt obegripligt. Ett citat från poeten Warsan Shire beskriver det bra ”No one leaves home, unless home is the mouth of a shark” och så är det självklart. Allt snack om flyktingar som egentligen reser hit för att utnyttja oss gör mig alltid lika förbannad. Det är inga lyxturister det handlar om, utan människor som flyr hajens vassa tänder. Vi borde inte prata om hur vi ska kunna stänga dem ute, utan hur vi kan erbjuda dem ett liv bortom kriget.

ISIS och deras roll i Syrien uppmärksammas mycket här i Europa och Wiman undrar om Yazbek tycker att fokus ligger för mycket på jihadisterna. Hon svarar att jihadister är en anledning till kriget, men president Assad har också ett ansvar. Som kvinna är extremister fiender och ett hot självklart, men efter att ha träffat många av dem säger hon sig vara säker på att de är konsekvenser, inte roten till det som idag splittrar Syrien. De får för mycket fokus i väst, tycker hon, och hon förstår rädslan. Det är dock viktigt att komma ihåg att kriget handlar om annat. Flera civila människor dör i kriget mot terrorismen, som vi kallar det, än terrorister. Rysslands ockupation av Syrien talas det till exempel inte om. Hur de har militärbaser där, krigsfartyg utanför kusten. I de kurdiska delarna i norr finns istället en amerikansk militärbas och det talas om att det även behövs en brittisk sådan. Lägg därtill Irans stöd till Assad och Hizbollahs inblandning, samt människor från alla delar av världen som strider för olika sidor. Det är kaos helt enkelt. Det handlar inte om att bekämpa terrorism, menar Yazbek, utan om egna intressen att ta en del av ett tidigare rikt land med många tillgångar.

Wiman tar upp kvinnornas roll i Syrien och Yazbek säger att hon sätter sitt hopp till kvinnorna och deras röster. De kämpar för att det civila samhället och vardagen ska fungera, trots situationen i landet. Olika organisationer driver skolor och hjälper kvinnor och tonåringar att få kontakt med omvärlden genom internet. De lär dem språk för att kunna sprida sina berättelser. Det finns bibliotek, biografer, förskolor. Allt där att livet ska kunna förbli en liten gnutta normalt. Yazbek berättar också om hur unga män och kvinnor utbildas politiskt, så att det ska finnas goda ledare som kan ta över om det någon gång blir fred.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.