Kulturkollo läser mötte Linda Olsson

linje-kulturkollo

En stor, fullsatt lokal på Stora Brännbro lyssnade på ett samtal mellan Linda Olsson och Dorothea Bromberg. Samtalet kretsade naturligtvis kring romanen En syster i mitt hus. Linda berättar att titeln kom till henne väldigt tidigt. Hon börjar ofta med en person och här var det Maria. Utgångspunkten var en dikt om tre systrar skriven av Emily Dickinson.

One sister have I in our house,

and one, a hedge away.

Theres only one recorded,

But both belong to me.

I den här boken var det viktigt för Linda att skriva om alla systrar, också den frånvarande.

Linda skriver ofta om dåliga mammor, frånvarande osv, hon kan inte förklara varför det är så. Det här är den första bok hon skriver med syskon över huvud taget. Hon sitter ofta på andra platser och skriver, här satt hon på plats, i Spanien (Linda hyr själv ett hus i Spanien och trivs väldigt bra där) och skrev om systrarnas möte.

Dorothea fastnade för Lindas bedrägligt enkla språk och alla frågor som samlas i huvudet efter läsningen. Linda bor i Nya Zeeland och Sverige och hennes böcker skrivs på en blandning av svenska och engelska, vad gör det med skrivprocess och språkkänslighet?

Första boken skrevs helt och hållet på engelska, de andra har skrivits på svenska och engelska. Fjärde romanen skrevs huvudsakligen på svenska och översatte sedan till engelska. Att översätta sig själv var en säregen upplevelse. Berättelsen, och översättningen, drar ofta iväg i oväntad riktning. En syster i mitt hus är skriven på svenska och Linda har nu översatt den, hon ser böckerna (den svenska och engelska) som syskon kanske till och med tvillingar men inte enäggs-tvillingar.

Linda läste begravningskaffescenen som inleder romanen, där Maria ogenomtänkt bjuder hem Emma. När systrarna väl möts är de ovilliga att samtala. Till slut börjar de prata med varandra och Linda tycker att En syster i mitt hus är hennes hoppfullaste roman. Systrarnas relation, vem som är stark och vem som är svag, växlar under bokens gång.

Vi ställer en fråga om dialogen som vi pratat mycket om på Kulturkollo läser. Linda menar att hon skrivit dialogen så som hon själv pratar, så som människor som hon känner igen sig i pratar. Det är spänt mellan systrarna till en början, detta, det försiktiga präglar deras samtal. Mycket förblir outsagt, så som det ofta är i mänskliga möten, särskilt i otrygga relationer.

Vi pratar också om miljön, den varma, karga miljön som bakgrund till det känslomässiga mötet. Hur påverkar miljön berättandet? Linda tror att miljön påverkar historien mycket. Den lilla byn vid randen av Pyrenéerna är en en long liten plats men omgiven av dramatisk natur som Maria gärna vistas i. Miljön är egentligen främmande för båda systrarna även om Maria hittat någon sorts hem och tillvaro där som hon kan vila och läka i. I detaljerna finns berättelsen liksom på vandringen i bergen när först allt ser fult ut om man inte tittar tillräckligt nära, då kan man finna de små vackra blommorna.  Kanske är det också så Maria ser på livet.

Det är så mycket som inte sägs, spänningen som uppstår i det … Linda tänker att det kanske är något skandinaviskt. Språket, det sparsmakade, avskalade. Svenskan är väldigt precis. Linda har under arbetet och under skrivandet på två språk upptäckt det svenska språkets skönhet. Glädjen i att få syn på sitt eget språk har hon funnit genom att skriva på de båda språken.

Linda får en fråga om rotlöshet och vad det betytt att hon numer bor i två länder, både Sverige och Nya Zeeland.  Hon menar att det nog är det hon skriver om i alla sina böcker. Om rotlöshet, att inte ha något platsbundet hemma och vad det gör med människor. Hemma är inte en geografisk plats, människor utgör Lindas hemma.

Mötet med Linda Olsson avslutas med ett katalanskt musikstycke.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.