Musik och magi

helena-top

Jag är född 1977 och har således inte ett enda minne av relevans att dela med mig av den här veckan. Att jag minns hur det såg ut när grannhuset brann ner och jag stod i spjälsängen och tittade något av de sista åren på årtiondet är ju inte så intressant här, och det kanske inte ens är sant, kanske är det bara ett oerhört starkt berättat minne…

Men jag har förstås kopplingar, sånt som betytt något för mig och som jag upplevt efteråt. Främst tänker jag musik när jag tänker 1970-tal. Jag tänker mycket sånt som jag ärvt från mina föräldrar, Elvis (som gick bort prick en vecka innan jag föddes), Kenny Rogers (The Gambler-skivan!), Bruce Springsteen och sånt.


Jag tänker på David Bowie och allt han betydde och betyder, det där avtrycket som är odödligt, och så mycket 70-tal att det inte spelar någon roll om musiken egentligen gjordes då eller senare… Jag tänker det andra Life on mars också – den där fantastiska serien med John Simm och Philip Glenister. Om polisen Sam som hamnar i koma och 70-talet helt oförhappandes. Gud så bra den är, och musiken…

Jag tänker på Queen förstås (när tänker jag inte på Queen?). Bohemian Rhapsody

Sid och Nancy tänker jag förstås också på men då i Deborah Spungens tolkning i Inte som andra döttrar som jag läste om och om igen. Bilderna i mitten som jag fortfarande minns hur jag återkom till igen och igen och igen. Det har förstås inte så mycket med musik att göra, men det hänger ju ändå ihop.

Och så tänker jag på Wylding Hall. Elisabeth Hands Shirley Jackson-belönade kortroman som rymmer en hel värld. Den är så bra! Och den är så mycket musik, så mycket 70-tal, så mycket allt att man nästan exploderar. Som jag önskar att jag kunde få lyssna på den där Wylding hall-skivan de spelade in den där sommardagen, den som blev kult. Om det vore på riktigt ändå (en del av det i alla fall)…

4 kommentarer Lägg till din
  1. Jag med! Minns fortfarande den där dikten ”inte ens kärleksfulla armar // kunde hålla fast den gyllene tråden // hon gled bort och // tog aldrig farväl”. Tror inte jag skulle fixa att läsa om boken nu, när jag själv blivit förälder.

    1. Jag skulle nog inte fixa det nu jag heller, minns att jag som tonåring kände så sjukt mycket för Deborah, nu skulle det ju bli totalt outhärdligt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.