I min värld är tantbegreppet så skrotat – Eva Swedenmark

Foto: Elin Swedenmark

anna-top

Det har kommit ett stort gäng med romaner det senaste året som handlar om kvinnor i övre medelåldern som på olika sätt tar tag i och förändrar sitt liv. Jag har läst om systrarna i Lena Ackebos Världens vackraste man, änkan i Tisdagsklubben av Anna Fredriksson, syskonen i Elin Olofssons Gånglåt och systrarna i Linda Olssons En syster i mitt hus och så har jag förstås läst Eva Swedenmarks underhållande roman Om ni inte börjar leva gör jag slut.

om-ni-inte-borjar-leva_72dpiDen handlar om fyra kvinnor runt det sextio som av olika anledningar fastnat i livet. De har ett arbete de inte trivs med eller som gör dem sjuka, de saknar sina utflugna barn eller så har maken lämnat dem för en yngre årgång. Ändå ses de med jämna mellanrum och pratar om hur bra de har det. Efter några glas vin kanske samtalsämnena sträcker sig så långt som till olika krämpor eller klagan på makarna men aldrig att de talar om sina drömmar. En middag får en av väninnorna nog och uppmanar de andra att det är dags att börja göra något åt sina tråkiga liv. Alla ska skriva en lista över vad de vill göra, vad de vill förändra och snart är de fyras gäng i full färd med att beta av sin lista. Det blir både äventyrligt, dråpligt och allvar på samma gång. En fin kombo, men det får inte kallas tant-lit!

När jag skrev om den på min privata blogg så kallade jag den tant-lit och det gillades inte särdeles av författaren så låt oss höra vad Eva själv säger:

– Tant, hurdan är man egentligen när man är tant?

Men det är en fråga jag inte har någon aning om hur jag ska besvara. Eftersom jag inte är och aldrig kommer att vara en tant. När jag var barn blev kvinnorna i min trappuppgång tanter när de gifte sig och skaffade barn. Tant Gustavsson, tant Swedenmark … så kallade vi dem. Kvinnorna som lagade maten, tog hand om barnen, städade medan papporna gick till jobbet. Jag tänker ibland att tanterna var ju under 30. Tantkappa var ett begrepp, tråkig och präktig. Jag har alltid tyckt att tantordet var ett sätt att ringa in kvinnor, gruppera de, ofarliggöra dem. De verkade inte ha någon makt över livet, tanterna i min barndom. Undra på att jag blev besatt av Borta med vinden vid tio års ålder och gjorde Scarlett O´Hara till min eviga idol på den tiden, en kvinna som tog kontroll över sitt eget liv, som dikterade sina egna villkor.

– Dina fyra huvudpersoner i Om ni inte börjar leva gör jag slut är alla mer eller mindre tanter i början av romanen och när den är slut passar begreppet Mappie (mogna attraktiva pionjär personer) helt klar bättre. Är det dags att pensionera tantbegreppet?

Jag har förstått att tant betyder olika saker för olika människor. Jag skulle aldrig kalla mina kvinnor i De fyras gäng för tanter. Inte ens i början av boken. Uppgivna är de, de har nästan dukat under för trycket de känner att bli osynliga, att inte längre våga ställa krav på livet. Men jag skulle aldrig kalla dem tanter!

I min värld är tantbegreppet så skrotat.

Här är ett kort (ganska oredigerat) avsnitt ur Se upp med vad du önskar, det kan slå in, fortsättningen på min roman om De fyras gäng:

”Jag har alltid velat bli en dam.” Anita såg bister ut. ”Men en dam som en av min farmors bästa vänner. Hon bodde i Luleå. Hon rökte med munstycke, hade hatt med flor och var så otroligt egensinnig, ingen satte sig på henne. Inte var hon gift heller, det fanns ingen som bestämde över henne. Hon var helt sin egen, en sådan dam ville jag bli. Men jag har liksom inte läggning för något sådant. Jag är nog en kärring. Precis som min mamma. Genetiska kärringgener det är vad vi har.”

Pamela såg på de andra med trots i blicken.

”Men hallå Anita, det är väl ingen som sätter sig på dig! Jag för min del, jag vill bara vara kvinna. Malik sa alltid det till mig. ”Du är min kvinna.” Han kunde inte uttala det så det lät så häftigt: Kouinna. Det är vad jag är. Ingen tant, kärring, flicka eller dam.”

”Säger någon att jag är en tant osäkrar jag min revolver”, instämde Garbo. ”Kvinna för all del, men inte dam. Det är för tillgjort, för överklassigt. Men tant, det är det värsta, ett sätt att reducera mig till en utanför leken, en utanför allt erotiskt tänkande, en namnlös skara som man vill putta in oss sextioplussare i för att göra oss ofarliga.”

”Man vill tämja oss, det har du så rätt i Garbo”, utbrast Pamela. ”Men vi är en motståndsrörelse, mera vilda än tama.”

– Jag kallade din roman Om ni inte börjar leva gör jag slut för ”tant-lit” i analogi med chick-lit och lad-lit. Tycker du själv att det finns en sådan genre som tantlit?

Nej!!!!  Jag dyker in i romaner som handlar om människor, av olika kön, olika åldrar, jag får möta andra och hitta bitar av mig själv i en roman om en överklasskvinna i södern, en kvinna i en roman av Maupassant, en ungdomsroman. Det är ju det som är storheten i läsandet, att gå in i andra världar, in i andra människor utan begränsningar.  Jag tycker så illa om förlagens och bokhandlarnas uppdelning i åldrar: 7-9, 9-12 … ska vi nu också ha en hylla med kvinnor 55+? Nej! Dumt! Jag läser själv böcker katalogiserade som ungdom, deckare, fantasy … jag letar bra historier om människor som intresserar mig i nya miljöer.

Nej tant-lit vilket hemskt förringande begrepp!  En av de första som läste min roman var en 25-åring kille, han älskade den. Han såg det jag vill berätta: Det är aldrig för sent att ta tag i sina drömmar. Drömmar har inget kön, ingen ålder!

– Det har kommit ett gäng böcker om kvinnor i övre medelåldern som på olika sätt tar tag i sitt liv det senaste året. Själv har jag läst Lena Ackebo och Linda Olsson, nu under våren, och din bok förstås. Varför tror du att böcker om kvinnliga 60-plussarna nu tar allt större plats i bokhyllorna?

Därför att vi är många som vill berätta om livet i olika åldrar, därför att det finns förläggare som tror på våra böcker och vet att det finns kvinnor, (och även män) som längtar efter att läsa om just det vi skildrar. Om hur vi vägrar stängas in i en åldersgrupp bland annat. Jag vaknar upp ibland och känner mig som 20, ofta är jag 44, ibland är jag äldre än min ålder. Men jag vill verkligen betona att om det är någon beteckning jag kan sätts på min roman så är det vän-lit som Lena Tallberg i M-magasin kallade den. För mig i livet just nu är den kvinnliga vänskapen så otroligt viktig. Det är mina väninnor som finns där, tröstar, uppmuntrar, fnissar med mig. Männen har kommit och gått, jag längtar inte efter en ny samborelation. Väninnorna är viktigare för mig. Så om det är något min bok handlar om, vid sidan av att våga drömma och ta tag i sina drömmar, så är det vad den hållfasta ärliga vänskapen mellan kvinnor betyder.

– Kvinnorna i din roman uttrycker att de blev osynliga när de fyllde femtio och de använder sin osynlighet för att både spionera, ta hämnd och skaffa uppgifter som de kan använda. Är kvinnor osynliga och satta på undantag efter 50?

Jag trodde som ung att jag skulle skriva en roman: ”Vid 40 blev jag osynlig”. Men det var inte förrän mycket senare som jag började märka att jag liksom räknades ut, inte var någon, bara en del av en grupp samhället dömt ut som ointressant, kvinnor ungerfär55+ och uppåt.

Men jag tror aldrig min generation, fyrtiotalisterna, kommer att acceptera att bli osynliggjorda som jag upplever att tidigare generationer blev. Vi är generationen som aldrig ger upp, tänker jag. Och jag tänker inte ge upp rätten av att vara som jag är oavsett ålder. Drömmar har ingen ålder, inte kärlek heller och inte sex. Det är inget som är förbehållet en viss ålder.

– Arbetsliv, ekonomi och pension för äldre kvinnor är något som du på ett humoristiskt sätt berör i din roman.  Hur kommer det sig att pengar är ett av dina teman?

Därför att det kommer för en chock för många av oss kvinnor som arbetat hela livet, att se att välfärdslandet Sverige inte tar hand om sina äldre, de som byggt landet, på ett värdigt sätt. Vi ser att pensionerna för många knappt går att leva på, vi ser hur sjukvården blir allt sämre och hur det är helt skandalöst uselt med boende för äldre, det är en sorg att se det välfärdssystem vi trodde på har så många brister. Och det är hemskt att höra rädslan hos så många äldre för vad som ska hända med dem, hur pensionerna ska räcka, om de ska få vård, var de ska bo. Äldrepolitiken idag är något våra politiker ska skämmas ordentligt för.

Det är en sorg att välfärdslandet Sverige inte tar hand om sina medborgare på ett värdigt sätt.

– Vi brukar alltid fråga om bok, musik och filmtips, vilka böcker, musik eller filmer vill du tipsa Kulturkollos läsare om inför hösten?

Hela sommaren har jag tänkt läsa Ferrantes Min fantastiska väninna, men när jag skriver själv har jag svårt att läsa. Jag skriver på fortsättningen av Om ni inte börjar leva gör jag slut. Men nu ska jag läsa den.

Men jag längtar också efter att läsa om böcker som tidigare fascinerat mig, jag vill läsa om Balzacs skildringar av livet i Paris, jag vill läsa om Stendahls Rött och svart och jag undrar vad jag skulle tycka om Maupassants Bel ami idag som jag älskade som tonåring. Och Colettes Chéri!

Jag skulle så gärna vilja gå på en konsert med Maritza Horn vars sång ”Jag saknar dig mindre och mindre” är en av mina favoritsånger just nu.

Jag har bott i mitt sommarhus hela sommaren men nu vill jag se filmerna: Kollektivet av Thomas Vinterberg och sommaren -71 av Catherine Corsini.

Jag längtar efter att teveserierna Arvingarna och The Affair ska fortsätta och just nu är jag helt fördjupad i Indian summers. I sommar har jag sett Orange is the new black. Och klart jag ser Den lille prinsen med mitt sexåriga barnbarn. En av mina favoritböcker.
/ Eva Swedenmark

http://evaswedenmark.blogspot.com

 

3 kommentarer Lägg till din
  1. Ja vi är olika och orden har skiftande valörer för oss, beroende på bakgrund och erfarenheter. Själv kan jag inte se att jag någonsin kallar mig tant, men vem vet, jag kanske kan fylla ordet med något positivt en dag och då lovar jag berätta det 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.