Kulturkollo konfererar om Finns det en, finns det flera av Mhairi McFarlane

linje-kulturkollo
Jag tror inte att vi på Kulturkollo är ensamma om att vara pepp på att Mhairi McFarlane kommer till Bokmässan i år också. Och inte bara till Bokmässan, utan till vårt alldeles egna feelgood-mingel på lördag eftermiddag. Självklart har vi läst hennes nya roman och här kan ni läsa lite om vad vi tycker om den:

Helena: Jag läste den här direkt när den kom i våras (eller nej, jag beställde den direkt och sparade lite på den men jag orkade definitivt inte invänta den svenska översättningen). Mina förväntningar var förstås skyhöga eftersom jag älskat Mhairis tre tidigare böcker och tycker att hon skriver bättre och bättre. Dessutom pratade hon en del om boken under den där intervjun Lotta och jag gjorde förra bokmässan. Jag var rätt peppad alltså. Och jag blev inte besviken tack och lov. Hur gick ni andra in i boken?

Ulrica: Ja, men jag var tokpeppad jag också. Mhairi har verkligen seglat upp som en favorit och jag blev inte heller besviken.

Viktoria: Med liv och lust! Jag har läst och älskat Mhairis tre tidigare böcker och var så pepp på den här så det nästan knöt sig i magen. Riktigt så bra som You had me at hello kunde den ju inte vara, men bra nog, det tycker jag fortfarande.

Lotta: PEPPEN!

Linda: Jag älskade You had me at hello, men förra boken jag läste var visserligen bra, men inte alls lika bra. Jag var därför lite nervös inför läsningen, men gillade Finns det en, finns det flera riktigt mycket. Skönt, med tanke på att vi ska mingla med henne.

Carolina: Jag har verkligen slukläst och älskat hennes tre tidigare böcker och sett fram emot den här sedan jag hörde talas om att den var på gång (då strax efter förra mässan, alltså?). Skyhöga förväntningar är aldrig lätta att tas med, och jag måste erkänna att detta är den av de fyra som jag minst har dragits in i. (även om jag sträckläste den på ett dygn ungefär…)

mhairiHelena: Jag älskar Mhairis sätt att skriva lättsam underhållning med en rejäl dos mörker, riktigt mörker, sånt som gör ont på riktigt och inte ordnar sig på slutet. I hennes tidigare böcker har det varit otrohet och mobbing, här är det mammans självmord. Det skulle kunna bli fel och dåligt och oläsbart men jag tycker verkligen hon gör det bra. På riktigt.

Linda: Egentligen är det ju en ganska tragisk historia, men det blir både roligt och sorgligt. Inte så att något viktigt skrattas bort, men det blir inte heller nattsvart. Det är definitivt en konst att göra feelgood av så allvarliga ämnen. McFarlane är en bra författare helt enkelt, inte bara bra inom sin genre.

Carolina: Jag tänker att det är just det där att hon skriver om det nattsvarta och svåra, men följer upp det med liv, att det går att gå vidare efter sorg och jobbiga saker. Hon använder sig av klichéer som hur viktigt det är med vänner och familj för att orka – men gör dessa vänner och familjer till viktiga och levande karaktärer och jag tror nästan att det är dessa som gör det hela ”feel-good”.

Ulrica: Jag förundras över att hon lyckas skriva egentligen ganska förutsägbara historier med ingredienser som jag läst om många, många gånger och ändå få det att kännas nytt och fräscht. Jag gillar henne för att hon skriver så smart! Och alltid med mörkret som du nämner Helena, som balanserar upp det lättvindiga.

Lotta: Eller hur! Nytt och fräscht. Och dialogen, den flyter så bra och så är det så himla roligt. Mörker och svärta men ändå kul.

Viktoria: Ja, sedan tycker ju i alla fall jag att svart humor är den bästa så det passar mig perfekt. Det där eländiga som finns i bakgrunden men som blir lite mindre eländigt av att man kan skratta åt det, eller dela det med en vän, som huvudkaraktärerna ofta gör. Just humorn och språket är också det jag tycker är bäst hos Mhairis manliga karaktärer. Hon har verkligen en förmåga att skriva killar som man lätt faller för. Är fortfarande lite förälskad i Ben från You had me at hello och jag ”faller” aldrig för karaktärer i böcker. Vad tycker ni övriga om hennes manliga karaktärer?

Linda: Alltså, Elliot kändes väldans ytlig från början, men det som är bra med McFarlane är att hon inte låter sina karaktärer förbli stereotyper. Det finns ju en hel del mer under ytan. Den som får förbli ganska endimensionell i den här boken är väl skitstöveln som kysser Edie på sitt eget bröllop, men det är kanske lika bra.

Ulrica: Jag tyckte egentligen att Elliot var ganska trist och lite för uppenbar som kärleksintresse på något sätt. Vet inte om det som kom fram under ytan var det minsta förvånande, men hur det än var så fungerade det hela riktigt bra ju.

Lotta: Det jag gillar mest med alla hennes karaktärer är att de känns så äkta. Och det finns något som gör att jag sympatiserar även med skitstövlarna, man gillar dem trots att de har sina dåliga sidor. Så är det genomgående i alla hennes böcker. I alla fall jag BLIR huvudpersonen jag läser om och jag BLIR kär i den som huvudpersonen blir kär i.

Carolina: Louis är en intressant karaktär – den falske vännen som försöker spela med på alla sidor. Jag undrar lite över honom – vad får han ut av att vara så elak i smyg? Och borde han inte ha fått något slags värre straff??
Elliot är nog den som gör att jag inte gillar den här boken så mycket som de andra – han är alldeles för mycket ett slags vandrande bevis på att ”kolla-här-nu-då: kändisar-är-också-människor-på-riktigt”. Plus att han känns lite väl helylle och reko under den där beundrade ytan.

Viktoria: Och slutet då. Utan att avslöja för mycket så blev jag nog aningens besviken. Det kändes lite rumphugget. Nog det enda jag hade att invända mot boken egentligen. I övrigt älskade jag allt, som vanligt.

Carolina: Jo, jag blev också ganska besviken på slutet. Sorry, men vill ha mer rosenblad och fyrverkerier, liksom. Nu kändes det som happy ever after fast med fel personer (för mig).

Lotta: Nej, nej det var perfekt! Jag kan inte se att det hade kunnat sluta på något annat sätt. Perfekt slut till den här storyn! Du får fantisera fram fyrverkerierna Carolina …

[box style=”rounded” border=”full”]Mhari McFarlane är aktuell på Bokmässan bland annat på lördag 24 september med seminariet Familjerelationer på gott och ont kl. 15-15.45 och vårt eget Feel good-mingel kl. 17-18.30 [/box]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.