Vem är det som bestämmer – Delphine de Vigan och Karmele Jaio

anna-topimageDelphine de Vigan är en fransk författarinna som jag följt under flera år och jag längtar alltid efter hennes nästa bok. Stort tack till Sekwa som översätter och ger ut dem. Igår skrev jag om den senaste romanen  på min egen blogg och idag är det dags för seminarie. Man kan undra när man läst romanen Baserad på en sann historia hur Vigan egentligen känner för att resa runt och prata om den, för att sammanfatta så handlar den om en kvinna som får en succé med en roman som handlar om hennes mor (precis som Vigan hade med romanen om sin mor) och när hon sedan skall börja skriva på något nytt så kan hon inte. Hon skriver inte en rad på flera år, inte ens mejl till vänner eller SMS till sina barn och snart i romanen möter hon en ny väninna L som nästlar sig in i författaren i romanens liv.

Samtalets tema är vilka regler och normer som format författarna. Jaio börjar med att prata om könstillhörighet, som flicka hade hon inte samma utrymme som sina bröder. Hon är uppvuxen i Baskien och för henne har också de kulturella förväntningarna att hålla uppe den baskiska kulturen och språket.

Vigan menar att tiden när hon växte upp under 70-talet i en hippie-kultur var en guldålder utan särskilt många regler men när tonåren kom så kom alla reglerna på en och samma gång som en explosion. Vigan berättar att när hennes mor fick en psykisk kris när Vigan var 13 så ställdes allt på ända och det gjorde henne till den författare hon är.

Jaio säger att de normer och regler vi lever inom skapar trygghet och det kan vara författarens roll att ifrågasätta de reglerna och skriva från den otrygga zonen. Några regler som hon ifrågasatt i ditt skrivande är den om kön, samtidigt som man vill skriva realistiskt så vill man utmana och det är en svår konflikt. Vigan säger att inom skrivandet försöker hon skapa sina egna regler, med sina föräldrars olika klasstillhörigheter så har hon aldrig riktigt känt att hon hört hemma någonstans. Skrivandet blev en plats där hon kunde uttrycka sig och skapa ett sammanhang i språket. I franskan är språket en stark social markör och det är också ett sätt att utmana normen. Utmaningen numer är att förflytta gränserna, att leka med språket och sanningen. Hon vill utmana både hur kvinnor framställs och hur man bygger sin identitet som barn och vilka förväntningar som finns styr kvinnans öde.  Det andra temat är huruvida fiktion och autofiktionen kan utmanas, Vigan har skrivit autofiktion om sin mor där hon som en detektiv skriva sin mors historia. Hon fick ofta förklara att det var en roman med Hennes sanning men totalt subjektivt berättad. Varför är människor intresserade av varför något är sanning? Hon skrev sin senaste roman för att undersöka vad sanningen är.

Jaio berättar att det mesta som hon skriver har ett biografiskt element och berättelsen är ett verktyg för de känslor, de erfarenheter som författaren vill förmedla. Sanningen är oviktig när det kommer till handling men känslorna måste vara ärliga och sanna. Hon har skrivit en novell om moderskapet och just kring moderskap finns många oskrivna normer. Att vara en moder är som en roll som kan skymma människan bakom och Jaio försöker utmana normerna dom är förenade med moderskap. Hon skriver om en ensamstående kvinna som väljer att adoptera ett barn, det är också utmanande att kvinnan väljer att leva utan någon partner. I Vigans roman berörs också temat ensamhet och Delphine, författaren känner sig ensam när barnen flyttar. Ensamhet kan betyda ett eget rum där man kan skapa men också ett ställe där man är isolerad. Vigan berättar att hon helst skriver med många människor omkring sig och hon hade sitt skrivbord mitt i vardagsrummet. Nu har hon ett kontor men det är inte alltid så bra för henne för när hon fastnar så vill hon gärna ta sig an ett hushållsgöromål.

Hänga tvätt är bra för inspirationen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.