Ett land att dö i -Abdellah Taia

anna-top imageEtt land att dö i kan man kategorisera som en sorts kollektivroman om en grupp människor i Paris. Det är en stor och komplex historia som berättas men i en koncentrerad form. (Läs gärna recensioner av den på Enligt O eller Och dagarna går …)  Taia berättar att han inte riktigt ser sig själv som en författare, han ser sig mer som någon som har rika bilder men ett torrt och lite koncentrerat språk. Han känner att hans ordförråd är ganska begränsat, han skriver på franska och söker efter det som gör det enskilda ordet till magiskt. Att vara författare är en utmaning och desto mer man skriver desto mer inser man att varje ord är viktigt.

Som ung pojke i Marocko förberedda han sig, han ville bli fransk intellektuell och filmmakare. Han funderade på hur han skulle kunna imponera, förföra och skapa sig en framtid. Han var den där bögen som ville bli bättre än alla andra, han var ambitiös och bestämde sig för att lära franska. På universitetet mötte han de rika marockaner som han konfronterades med och som han ville revengera sig mot. Det var en känsla som styrde när han sedan började att skriva, han blev bra på att manipulera människor och genom litteraturen fick han möjlighet att fuska, förbättra verkligheten och vara den besvärliga personen.

Bara det faktum att Taia är homosexuell gör att han på sätt och vis är ensam och utanför, det ger ett utifrånperspektiv. I Paris, där han bor, i landet som uppfann friheten så finns många som lever bredvid varandra utan att mötas. Det som han som författare gör är att försöka fånga upp människors andar, sätta röst på människor alla olika lager. Ensamheten, skammen och andra känslor som kommer med utanförskapet kan användas av de som kan och orkar. Samhället förtrycker och tystar, han var den förste marockanske författaren som kom ut som gay och det var inte planerat. Han bestämde sig för att inte bli klichén av den arabiska bögen, han förstod att han var tvungen att prestera intelligenta arbeten för att inte bara bli placerad i en ”låda”. Det påverkade inte hans skrivande i så motto att han skrev om andra ämnen eftersom processen redan var igång. Alla som skriver är på sätt och vis politiska, det handlar om makt i relationer eller makt i samhället, normer och religion och det går inte att undvika.

Min favoritbok är Ett arabiskt vemod. Läs den och stig in i ett helt eget universum som diskuterar samtiden på ett sätt som man sällan möter. Läs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.