Hösten är inte min tid

Linda
Jag vet att det nästan är lag på att som bokbloggare älska hösten, men jag är troligen undantaget som bekräftar regeln. Visst kan jag rent objektivt förstå att hösten är vacker och visst kan även jag uppskatta en solig oktoberdag. Det är bara det att höst här på västkusten inte sällan betyder horisontellt regn och det är sisådär mysigt. Ännu värre är det om regnet fryser under natten och skapar rejäl frustration på morgonen när bilrutorna ska skrapas. Möjligen är den mörka, kalla tiden på året okej om man får vara inomhus, men hösten och då speciellt oktober och november är galet intensiva i skolans värld och det finns ingen tid för läsmys och tända ljus. Sedan kommer den dubbelt hysteriska december och då om inte förr, är min längtan efter sol och värme helt orimligt stark.

Jag har funderat en hel del på hur jag ska få in dröm och längtan efter värme i ett inlägg om kultur och valet föll på två detektiver som befinner sig på varmare breddgrader. Nu är det inte så att jag drömmer om att folk ska mördas, riktigt så höstdeppig är jag inte, men det här är två mordutredare jag skulle kunna tänka mig att hänga med.

Den förste är Richard Pool, den mycket överdrivet brittiske polis som får jobb på den fiktiva västindiska ön Saint Marie. Han finns med i de två första säsongerna av Mord i paradiset och var mycket trevlig att följa.  Egentligen är det en riktigt irriterande och fördomsfull serie, men jag absolut älskar miljön. Verklighetens Saint Marie heter Guadeloupe och jag längtar verkligen efter att få tillbringa tid på en sådan paradisö. Gärna utan mord ska tilläggas. De följande säsongerna har Pool ersatts av en ny polis, som jag haft lite svårt att vänja mig vid. Nu har dock miljön vunnit än en gång och jag fortsätter att titta trots att seriens kvalitet verkligen är sådär. Jag kan liksom inte få nog av stränder och palmer.

Även Mma Ramotswe i Alexander McCall Smiths serie om Damernas detektivbyrå, befinner sig i en solig miljö och liksom Pool sörplar hon i sig en massa te trots värmen. Hennes te är dock rött istället för svart. Botswana är en drömdestination och jag skulle verkligen vilja besöka landet och kanske då främst Okavango deltat. Jag tycker om att läsa om resmål som jag längtar efter att besöka, eller resmål jag redan besökt och tyckt mycket om. I princip alltid föredrar jag de platser där vädret är bra och har faktiskt väldigt svårt att uppskatta böcker från ödsliga, kalla och vindpinade platser. Jag har till exempel inte lyckats ta mig igenom ens första boken i Peter Mays serie som utspelar sig på Yttre Hebriderna. Inte heller har jag läst ut någon bok i Ann Cleeves Shetlandskvarett och inte ens favoritförfattaren Sharon Bolton lyckas fånga mig med sin Små svarta lögner, som utspelar sig på Falklandsöarna. Jag mår helt enkelt dåligt av att läsa om miljöer där jag aldrig skulle vilja sätta min fot. Egentligen är det inte enskildheten som skrämmer mig, utan kylan. Ge mig sol och värme, så är jag nöjd. Detta oavsett hur många mord som råkar begås på platsen.

Vilka miljöer föredrar du att uppleva genom filmer, tv-serier och böcker? Vilka har du svårt att befinna dig i?

 

3 kommentarer Lägg till din
  1. Jag gillar nog det lagom karga, som den sönderblåsta Shetlandsön i Lars Myttings ”Simma med de drunkade”. Svårast har jag för miljöer där karaktärerna är fast i det fattiga och fula. Som filmen Secrets & Lies. Axelssons ”Rosario är död”, tropikvärme till trots. Eller ”I väntan på Godot” som jag såg härom kvällen, där det enda som var vackert var det fåfänga hoppet om räddningen som aldrig kommer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.