Författaren och texten

Linda
I veckans tema tar vi oss tillbaka till böckernas värld och grottar ner oss rejält i texter av olika slag, med fokus på författares relation till dem. Det kommer att handla om skrivande, men också om hur andra som arbetar med text blir en del av processen. Utan dem blir det inga böcker. Själv är jag också någon slags författare inom ett område där det är helt omöjligt att klara sig själv. När jag skriver läroböcker är samarbetet med redaktören livsnödvändigt. När jag är i sluttampen av ett projekt brukar jag roa mig med att läsa de första dokument som skapades, med de första ganska ofärdiga tankarna. Visst finns mycket av det med i slutversionen, men otroligt mycket har också förändrats. Ibland kan jag bli förundrad när jag bläddrar i någon av mina böcker, över att det faktiskt är jag som har skrivit dem. Ofta blir jag positivt överraskad, men ibland hade jag önskat mig en redigeringsrunda till. 

Förhållandet mellan författaren och texten är intressant. En författare äger visserligen sin text, men så fort den lämnas från hen och delas med någon annan tappas kontrollen över densamma. Karolina Ramqvist skriver om det i  sin essä Det är natten, med undertiteln ”Författaren och den som skriver.” Så fort texten lämnar tryggheten som den egna datorn är krävs det också att man som författare ska kunna tala om sin text. Just det är något Ramqvist beskriver som ett i det närmaste omöjligt uppdrag och jag tycker att det är väldigt intressant att få hennes perspektiv på just det. Det är klart att författare tycker olika mycket om att tala om sin text, men att det skulle kännas så omöjligt trodde jag inte.  Kanske handlar det om att författaren blir ett med texten och definieras av andra som de karaktärer de skriver om. Gränsen mellan det sanna och det påhittade kan också vara hårfin. Ramqvist skriver bland annat om hur hon genom att skriva om karaktärer som är lika henne själv ibland fått kommentarer som tyder på att läsaren verkligen tror att hon är sin karaktär. Det är säkerligen väldigt vanligt.

Vissa författare använder sig av greppet att låta en text bli en del av texten. I Mattias Edvardssons En nästan sann historia skriver en av bokens karaktärer en bok om sin studietid ur sitt perspektiv och det blir tydligt att de andra som var med och som nu blivit karaktärer i en bok, inte riktigt känner igen sig. Vilket ansvar har egentligen en författare som skriver om verkliga personer, men samtidigt i romanens form? Det är också en fråga som kommer att beröras under veckan.

Så välkomna hit. Efter vår nördvecka ägnar vi oss åt det som vi kanske nördar mest kring, nämligen litteratur. I helgen blir det direktrapportering från Stockholm Literature där jag och Anna kommer att befinna oss. Litteratur, goda vänner, en tågresa som innebär lästid och hotellvistelse i enkelrum. Kan det bli bättre?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *