När det självbiografiska blir fiktion – finns där en gräns för vad man berättar?

anna-top

Minns ni för några år sedan när Knausgårds romaner drog igång en rejäl diskussion kring autofiktion och vilka förpliktelser man egentligen hade som författare mot sina medmänniskor. Har man i fiktionens, i konstens namn, rätt att skriva vad som helst som uppenbarligen är självbiografiskt utan att ta hänsyn till andra?

I veckan som gick återkom den frågan när Geir Gulliksens hustru skrev en krönika på ämnet i norska Aftenposten. Hon känner sig utlämnad i exmakens roman Berättelse om ett äktenskap och utan möjlighet att själv påverka vilken bild som maken ger av henne och deras samliv, tankarna går förstås också till Martina Haags senaste roman Det är något som inte stämmer där läsaren så tydligt enbart får en parts berättelse. Inte blir det enklare att hantera kan tänkas när de båda inblandande parterna är kändisar. Vilken omväg till dagens ämne, det var ju två fantastiska självbiografiska romaner med kändisar som författare som dessutom handlar om hur det är att växa upp i en kändisfamilj som jag egentligen ville skriva om: De oroliga och Glöm mig.

Jag funderade på, både när jag läste Linn Ullmann och Alex Schulmans senaste romaner, över hur svårt det måste vara att skriva om så uppenbart personliga erfarenheter och ändå göra dem till universellt intressanta berättelser. Båda romanerna är nämligen helt fantastisk läsning och trots att jag känner till en hel del om de familjer som beskrivs så bryr jag mig inte det minsta om hur det faktiskt var. Det enda jag bryr mig om är fiktionen, berättelsen, relationerna, språket och texten. Så olika och så lika är två av höstens höjdarläsupplevelser för mig, de förenas i det precisa och det exakta språket och i känslorna som engagerar och berör.

I Alex Schulmans roman var det mest av allt skildringen av att växa upp med en sjuk mamma som berörde. Han beskriver så väl hur hela familjen blir medberoende och hur missbruket påverkar genom generationerna. Linn Ullmans text är något annat, minst lika berörande. Hon berättar om flickan som inget heller vill än att växa upp och bli vuxen samtidigt som hennes föräldrar vill vara barn, leka och utforska i sina konstnärsskap. Där finns också funderingar kring den annalkande döden och minnena som försvinner i åldrandets vindlingar. Projektet ”boken” som hon och fadern skulle skapa tillsammans blev inte av. En dag var det för sent.

(Ännu ett stickspår: Ytterligare en liknande självbiografisk skildring från en kändisfamilj är Delphine de Vigans Ingenting kan hindra natten där den vuxna dottern berättar om sin uppväxt tillsammans med en bipolär mor, där inget var förutsägbart, inget var beständigt och där barnen snabbt fick vara de vuxna i familjen. Också den är ett exempel på att texten, fiktionen står stark utan att man känner till att Vigans föräldrar är välkända i Frankrike.)

Finns där då en gräns för vad man får, kan och vill berätta? Nu är ju just de här två exemplen lätta att skriva om i sammanhanget eftersom de båda skildrar sina föräldrar med alla deras problem och tillkortakommanden på ett naket och ändå mycket ömsint sätt. Kärleken, eller önskan om kärlek och omsorg finns där som en grundförutsättning.

Jag hoppas att många, många läser De oroliga och Glöm mig i höst. Det är romaner om man minns länge, länge.

4 comments Add yours
  1. Det är verkligen ett svårt ämne.
    Jag har läst Det är något som inte stämmer och tänkte dessa tankar då. Men jag uppskattade boken mycket och valde att inte tolka allt bokstavligt utan lade fokus på hur smärtsamt det måste vara att bli lämnad. Hon har även valt att göra historien fiktiv även om smärtan såklart bygger på verkligheten.
    Gustavs grabb är ett annat exempel där G.W. skriver väldigt öppet om sin mor (som hade gått bort) men däremot inte utelämnar mycket om vare sig barn eller någon av de han varit tillsammans med – och som idag fortfarande lever.
    Min far som inte är känd på något sätt alls har skrivit sina ”memoarer” och tryckt upp dem och sålt till släkt och vänner. Han har tyvärr inte bara skrivit om sig själv utan även om min mamma (som han är skild från sen många år) och om oss, hans barn på ett sätt som inte känns ok. Han skrev om privata saker som mamma aldrig berättat för något om förutom sin nuvarande man och att få det offentligt för den gemensamma kretsen var inte kul. Hennes sanning om skilsmässan skiljer sig dessutom från hans (han träffade en ny) men nu är det hans version som finns i skrift.
    Han skrev även om en flytt som jag gjort som berodde på flera orsaker tillsammans. Han nämnde bara en av dem som också var den minst relevant vilket fick oss att verka vara rasister – och vi hade aldrig bara flyttat på grund av att vi inte trivdes med några grannarnas brist på respekt (de tyckte t.ex att det var helt ok att parkera in oss med jämna mellanrum och kallade oss ganska fula ord när vi protesterade). Så det var hanterbart men inte så kul.
    Så jag får väl vara tacksam för att min far inte är en offentlig person åtminstone…

    1. Tack för dina fina berättelse, det är inte enkla saker. Det som är grundkänslan i de två romanerna är kärlek till sina föräldrar och det gör att böckerna blir så fin läsning. De förskönar inte alls men där finns värme.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.