Året var 1947

Linda

Elisabeth Åsbrink belönades med Augustpriset för årets bästa fackbok 2011, för den fantastiska boken Och i Wienerwald står träden kvar. Det var då jag först fick upp ögonen för hennes författarskap och jag imponerades av hennes sätt att skriva. Åsbrinks texter klassas som sakprosa, men är ändå så otroligt vackra rent språkligt. För mig som har lite svårt för fackböcker älskar att kunna lära mig saker, samtidigt som jag kan njuta av snygga formuleringar. I augusti kom så boken 1947 , som är nominerad till årets Augustpris och när jag hörde Elisabeth Åsbrink tala om den och sitt skrivande i Sigtuna var jag självklart tvungen att köpa boken direkt. Det är en otroligt välskriven och intressant samling korta texter, som tar oss från januari till december under ett väldigt händelserikt år. Det skulle inte förvåna mig om Åsbrink kammar hem ännu ett Augustpris. Här berättar författaren om hur boken och sitt skrivande:

Din senaste bok 1947 handlar om små och stora saker som hände under just det året. Hur kom du på idén till boken?

9789127143708Jag planerade en biografi över den svenska fascistledaren Per Engdahl, och sökte efter information om honom i svenska dagstidningar från 1947, från dag 1 till dag 365. Då slogs jag av hur vår samtid låg på tidningssidorna och skapades framför mina ögon; Palestinaproblemet, Europas flyktingar och jihadism till exempel. Men också konst, musik och litteratur som fortfarande betyder något – av Simone de Beauvoir, George Orwell, Christian Dior och Thelonius Monk till exempel. Så jag lät min research om Per Engdahl bli en av ca 20 trådar i boken, ett slags kalejdoskop över ett år och också ett slags självporträtt, eftersom en av trådarna gäller min farfar som mördades av nazisterna för att han var ungersk jude. 

Vilka av de händelser du skriver om tycker du är viktigast och mest intressanta? Varför?

Värden som fick form detta år är bland annat idén om universalism – att varje människa oavsett kön, sexualitet, klass, nationalitet, hudfärg, sexualitet, ska ha lika rättigheter. Idén ledde att arbetet med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter sattes igång. Och världens läkare fick en ny samling etiska regler i den så kallade Nürnbergkoden, apropå nazisternas experiment på människor. ”Aldrig mer” var ett starkt ledord, och människorna ville förhindra att något som liknade förintelsen skulle kunna hända igen.

När jag läser 1947 kan jag inte låta bli att tänka på 2016. Hur tänker du kring historiens betydelse för vår nutid?

Jag är övertygad om att 2016 är ett år när tiden står och väger. Det kan gå åt helt olika håll med vår samtid beroende på kriget i Syrien, det amerikanska valet och – framför allt, det franska valet. Vi får se om tio år vad som sker nu, och vilka konsekvenser det får.

I 1947 beskriver du faktiska händelser, men du använder samtidigt ett språk som för tankarna till skönlitteratur. Det är vackert, nästan poetiskt. Hur tänker du kring att kombinera ett ganska fyrkantigt innehåll med ett så böljande språk?

Sakprosa kan vara så mycket, ha minst lika många toner och färger som fiktion. För att skildra verkligheten behövs både ord och tystnad. Kontrollerade och kontrollerbara fakta måste inte betyda detsamma som tråkigt.

Vårt tema den här veckan heter ”Författaren och texten”. Hur ser din process från idé till färdig bok ut? 

Min arbetsdag är ganska enkel. Oftast vaknar jag tidigt, avstår tidning, sociala medier och radio – allt som kan störa tankarna – tar en kopp kaffe och börjar skriva direkt. Efter 4-5 timmar kan jag kolla nyheter och lyssna på Ekot, men innan dess måste jag avskärma mig helt. Sedan går jag ut, promenerar ensam eller träffar någon vän på en kaffe, och sedan jobbar jag vidare eftermiddag/tidig kväll.

Jag gör research och skrivande parallellt.  När jag skrev min första bok, Smärtpunkten, fick jag rådet av en god vän att inte vänta med skrivandet till researchen var klar. Det har jag tackat henne för tusen gånger. Jag gör kontinuerlig research, hittar ofta nya trådar att följa, och ändrar då min text allt eftersom.

Ett annat råd som (jag tror) Arthur Miller en gång gav sig själv, brukar jag också följa: If you can´t write, work. Research och skrivande är helt inflätade i varandra, och jag ser ingen anledning att skilja dem åt.

För just den här boken, 1947, har jag har läst oerhört mycket utländsk facklitteratur, letat i FN:s arkiv i New York, USHMM:s arkiv i Washington, i arkiv i Köpenhamn, Berlin, Leipzig och Stockholm. Jag har också gjort intervjuer, bland annat den åklagare som ledde rättegången 1947 mot Einzatsgruppen; Benjamin Ferensc.

Elisabeth Åsbrink, författare

Foto: Eva Tedesjö

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *