Författaren om texten

Linda
Under veckan har jag lyssnat till flera författare som har berättat om sitt skrivande. Det här inlägget innehåller en samling tankar kring författaren och texten.

Samtalet i onsdags på Internationell författarscen i Göteborg, mellan Geir Gulliksen och Jessica Schiefauer handlade mycket om det Anna skev om tidigare i veckan, om var gränsen går för vad man egentligen får skriva om andra människor. I sin bok Berättelse om ett äktenskap skriver han om en man i ett äktenskap som faller sönder. Att många skulle kunna tolka det som att boken handlar om Gulliksens egna fallerade äktenskap är inte konstigt och inte heller att hans före detta fru reagerat på det han skrivit. Hon menar att han lämnat ut henne och deras (sex)liv. Efter att ha läst ut boken hoppas jag verkligen att boken inte är allt för självbiografisk. Huvudpersonen Jon är nämligen minst sagt märklig. Det går dock inte att komma ifrån att han är en känd författare och att hans böcker når många. Inte konstigt att ex-frun inte känner sig bekväm. Vilket ansvar har egentligen en författare för sin text och att undvika att genom den såra andra?

Lördagen på Stockholm Literature inleddes med ett tal om skrivande av Ngũgĩ wa Thiong’o. Han talade om textens betydelse för identiteten och hur viktigt det är att texter finns på det egna språket. Tidigare skrev han på engelska, det koloniala språket som fortfarande är maktspråket i hans hemland Kenya. För att författarens text ska nå många behövs översättare och det blir tydligt under Stockholm Literature hur viktigt det är med just översättare. Tänk vad begränsat utbudet av texter skulle vara annars. I förlängningen betyder också en begränsning av texter en begränsning av perspektiv. Ngũgĩ wa Thiong’os novell The Upright Revolution: Or why humans walk upright är en del av organisationen Jaladas  kamp för att texter ska kunna läsas på fler språk, med fokus på de afrikanska språk som främst har en muntlig tradition. Att texter finns på dessa språk ger dem högre status och dessutom sprids ordet till fler. Vi får då en slags universell kanon och kan mötas genom gemensamma litterära upplevelser. Författarens och dennes text har alltså makten att föra människor samman. Från början var Upright Revolution: Or why humans walk upright en berättelse som Ngũgĩ wa Thiong’o gav som gåva till sin dotter. Nu finns den översatt till över 50 språk och på svenska har den givits ut av Modernista med titeln Den upprätta revolutionen. Egentligen är det fantastiskt att tänka sig att en berättelse skriven på kikuyu faktiskt kan läsas på svenska.

Fler tankar kring text och skrivande väcktes under Stockholm Literature. När Jerker Virdborg och Samanta Schweblin möttes talade de om hur de inleder skrivandet av en ny roman. Virdborg funderar länge, länge innan han sätter sig för att börja skriva. Han liknande det vid att duka ett bord. När allt väl är på plats är de som ska äta vrålhungriga och då slänger de i sig maten. På samma sätt brukar hans skrivande gå väldigt snabbt när han väl satt sig till bords. Schweblin berättade hur hon arbetar i månader med de första styckena av en bok. Det är där tonen sätts och huvudkaraktären formas. Stämmer inte de blir det ingen bra bok.

Min bild av skrivandet får illustreras med bilden ovan. Idén är larven, som sedan får mogna som puppa och, om allt går som det ska, därefter bli en vacker fjäril som många förhoppningsvis beundrar. I inledningsinlägget den här veckan skrev jag om Karolina Ramqvists essä Det är natten, som handlar om hur man som författare tappar kontrollen över en bok när den väl är flygfärdig. Ett tydligt exempel på det är det som hände den israeliska författaren Dorit Rabinyan.  Hennes senaste bok Borderlife är en kärlekshistoria mellan en judisk kvinna och en palestinsk man, som utspelar sig i New York. Den hade varit ute ungefär ett och ett halvt år när den bannlystes av utbildningsdepartementet i Israel. De ansåg den vara allt för kontroversiell, då den kunde uppmuntra till beblandning mellan israeler och palestinier. Det var ingenting de tyckte att skolelever skulle läsa om uppenbarligen, något som Rabinyan menade sa mer om dem än om boken.

Även idag fanns små detaljer om skrivande som var intressanta. Bland annat berättade Hèléne Cixous om sit skrivbord, där det finns en mängd olika pennor som hon använder när hon skriver. Hon skriver också i mörkret på nätterna. Det händer ofta att hon vaknar mitt i natten och skriver ner det hon tänkt på. Vid kudden ligger alltid papper och ett antal pennor. Ibland får hon flytta på katterna för att komma åt sitt skrivmaterial. På morgonen kan hon knappt läsa vad hon skrivit och det gäller att tyda det med en gång så att orden inte försvinner.

Don Delillo talade igår om konstens betydelse för hans skrivande. Idag berättade Jamaica Kincaid hur hon påverkats av två böcker som användes som straff i skolan. Hon tvingades först kopiera delar av Miltons Paradise Lost och en annan gång tvingades hon läsa Jane Eyre. Över huvud taget verkar litterära referenser påverka hennes skrivande mycket.

Klart är att olika författare närmar sig texten på olika sätt. Vi avslutar nu veckan om författare och deras texter. Nästa vecka blir vårt fokus som vanligt något helt annat, även om vi sällan helt går förbi just författare och texter.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.