Min skräck för skräck och en smula Atwood

anna-topJag är på många sätt en väldigt harig person och skräckgenren har aldrig lockat mig, jag har försökt med några böcker av John Ajvide Lindqvist man det går bara inte. Jag är mörkrädd, så mörkrädd och det fungerar inte alls att utmana sig själv och försöka med någon hemsnickrad KBT att ta sig förbi den där rena skära ångesten som infinner sig. Mardrömmarna är hemska och det har sina orsaker men mer om just det passar inte här och nu. Eftersom jag inte läst nästan något skräckligt så fattar jag inte heller alla snygga blinkningar och referenser till böcker och filmer som jag har förstått att genren sysslar med. Det går mig förbi. Totalt.

13066998_o_1Ändå kunde jag faktiskt, medelst en smula inre tvång, uppskatta min läsning av Margaret Atwoods senaste novellsamling med den makabra titeln Den frystorkade brudgummen.

Nio noveller om människor som kommit till åren och som på olika sätt bestämmer sig för att hinna med ett och annan innan de dör. Människorna i novellerna har ganska ofta någon typ av koppling till den föregående novellen i samlingen och det gör att det känns som att man får följa ett gammalt kompisgäng på deras strapatser genom livet. Gemensamt är att det händer mystiska ting i deras närhet, döden är nära och hämden är oftast ljuv. Omslaget och titeln andas ju rejält otäcka berättelser man jag tycker nog att de flesta var ganska snälla och mycket humoristiska. Mer fniss ära hjärtklappning alltså. Det är egentligen bara i Döda handen älskar dig som det blir rejält otäckt men där är ramberättelsen så absurd så man nästan glömmer bort det läskiga. Tänk er att en författare som fattig student skrivit en skräckklassiker som filmatiserats flera gånger och samma författare för att kunna färdigställa sin bok sålde andelar i sitt manuskript till sina studiekamrater. Nu är han så här 40 år senare trött på att hela tiden ge bort nästan alla sina inkomster. Han bestämmer sig för att ordna det hela en gång för alla. Ytterligare en favorit är novellen Stenmadrass som börjar så här:

Verna hade aldrig haft för avsikt att ta livet av någon. Det hon hade tänkt sig var en semesterresa rätt och slätt. Hämta andan, sköta lite internrevision, ömsa skinn. Arktis passar henne: det är något i grunden rogivande över de kalla vidderna av is och sten och hav och himmel som inte störs av städer och motorvägar och träd och annat skräp som hopas i landskapet söderöver.

Till skräpet räknar hon andra människor, och med andra människor menar hon män.

Jag kan se hur Margaret Atwood haft riktigt roligt när hon funderat ut de här novellerna, de handlar alla om människor börjar närma sig livets slut och hon berättar i efterordet att flera av karaktärerna är återbruk. De har förekommit i andra texter och nu så får de komma igen i en novell, åldrade. Jag är väldigt förtjust i formatet, varje berättelse står på egna ben men ingår också i ett sammanhang. Omslaget lovar kanske lite mer skräck än vad som texterna levererar, berättelserna är mer än allt betraktelser över den kommande döden och hur livet egentligen blev som det blev.

Några riktigt skräckliga texter har jag ändå läst, Kvinnan i svart är en klassiker som till och med jag kunde uppskatta och Huset Ushers undergång är en novell skriven av skräckens fader Edgar Allan Poe. Vill man fördjupa sig så finns ju alltid 100 hemskaste som jag inte läst. Den är alldeles för hemsk!

3 kommentarer Lägg till din
  1. Åh den skulle passa mig. Gillar Atwood och stod och fingrade på den här i bokhandeln men var lite tveksam eftersom det gäller noveller. Men nu måste jag ju ha den, satt och fnissade redan åt de få rader du presenterar och det lovar gott. 🙂

    1. Härligt att du blev lässugen! Det är förvisso en novellsamling men texterna tangerar varandra så det underlättar läsningen. Gillar man Atwood så är det här ett måste!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *