Fyrvaktarna som försvann

Lotta
3201966_6a7370d0

Det bästa som finns är väl ändå de olösta mysterierna. De där som kittlar fantasin lite extra… som man både vill och inte vill få en förklaring till. Finns det någon snöman? Hur är det med utomjordingar? Finns det ett Storsjöodjur eller Loch Ness monster? För mig kittlar det lite extra när det handlar om karga och ödsliga platser. Försvunna skepp, försvunna äventyrare, eller mysteriet med de försvunna fyrvaktarna på Flannan Isles.

I december år 1900 försvann de tre fyrvaktarna Thomas Marshall, James Ducat och Donald McArthur spårlöst från fyren på ensliga Eilean Mor, Flannan Isles i Yttre Hebriderna. Mysteriet har inspirerat till historier, dikter, sånger och till och med en opera. Vad som är sant vet ingen. Kanske är det inte mer mystiskt än att alla tre ramlade i havet och dog. Men det finns vissa saker i historien som sätter igång fantasin.

Mysteriet tar sin början den 15 december när en storm blåser upp och besättningen på ett passerande skepp blir irriterade över att den nybyggda fyren på Flannan Isles inte fungerar. Inget ljus kommer från fyren, som alltid annars skulle vara igång. Den 20 december är det meningen att ett skepp  ska anlända till ön med avlösning och förnödenheter, men vädret fortsätter vara dåligt så det tar ända till annandagen för skeppet Hesperus att anlända. Joseph Moore ska avlösa en av fyrvaktarna och han rapporterar att han kände en oro under hela båtfärden över. Det var praktiskt taget otänkbart för en fyrvaktare att låta ljuset slockna.

När de anlände till ön var det spöklikt och stilla. Ingen kom ut för att möta dem, flaggan var inte hissad. Båda ytterdörrarna till fyrvaktarbostaden var ordentligt stängda, men huset var tomt. Sängarna var obäddade, klockorna hade stannat. Man noterade att McArthurs oljerock hängde kvar på sin krok, men de båda andra männens regnkläder var borta. Det var också märkligt, vem går ut i oväder utan ytterplagg men är noga med att stänga dörrarna efter sig? Och att alla tre männen lämnar fyren obevakad var emot alla regler. Så gjorde man bara inte.

Man sökte noga igenom hela ön. Vid västra hamnen såg man stor förödelse. Järnräcken var helt sönderböjda och stora stycken av järnvägsräls hade slitits loss från betongfundamenten. Det såg ut som att en fruktansvärd storm och naturkrafter dragit fram.

I loggboken fanns följande inlägg skrivna:

“December 12. Gale north by northwest. Sea lashed to fury. Never seen such a storm. Waves very high. Tearing at lighthouse. Everything shipshape. James Ducat irritable”.

Senare samma dag: “Storm still raging, wind steady. Stormbound. Cannot go out. Ship passing sounding foghorn. Could see lights of cabins. Ducat quiet. Donald McArthur crying”.

“December 13. Storm continued through night. Wind shifted west by north. Ducat quiet. McArthur praying”. Senare: “Noon, grey daylight. Me, Ducat and McArthur prayed”.

14 december fanns det inget inlägg. Det sista inlägget lyder:

“December 15. 1pm. Storm ended, sea calm. God is over all”.

Det man reagerat på är den personliga tonen i loggboken. Det här var hårda män, vana vid sjön och ensamheten och för Marshall att notera känslor och stämningar var ovanligt personligt. De ber och de gråter. Ingen av dem sägs ha varit särskilt gudfruktig. Vad var det för fruktansvärd storm som de upplevde?

Den officiella utredningen av männens försvinnande drog slutsatsen att två av männen gått ut för att säkra något i västra hamnen, och hamnat i svårigheter så att McArthur störtat ut i bara skjortan för att hjälpa dem. Och visst är det kanske den mest logiska förklaringen. Men mycket mer kittlande är det att läsa om sjömonster som dragit männen med sig i djupet, om en gigantisk monstervåg som svepte med sig allt i sin väg, om spökskepp som hämtat upp de tre männen, om smugglare som överrumplat och mördat dem, eller kanske en av männen fick en psykos och mördade de andra två för att därefter slänga sig i havet?

Vad som är sant kommer vi aldrig att få veta. Jag vill inte ens veta. Jag vill inte heller ifrågasätta sanningshalten på logganteckningarna. Jag vill bara famla i det okända och med skräckblandad förtjusning fantisera fram vad som kan ha hänt den där iskalla, isolerade decembervecka då fyrvaktarna försvann. Och det sägs att stormiga kvällar på ön kan man fortfarande höra vinden ropa fyrvaktarnas namn…

Här eller här kan du läsa mer om mysteriet på Flannan Isles.

Foto: Chris Downer Creative Commons Licence

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 20 november, 2016

Kategori: Kulturkoll

Visningar: 934

Taggar:

2 Responses to Fyrvaktarna som försvann

  1. Robert W skriver:

    Vad spännande!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *