Turistbussopera som känns i magen

carolina-top

Först måste jag göra någon slags avbön: jag kan ingenting om opera. Inte egentligen. När jag så där flådigt skriver att jag ”tycker om att lyssna på opera” så är det de allra vanligaste ariorna jag menar, med de allra mest kända operasångarna. Det bästa av best of, liksom. Ändå tänker jag nu när kollot har åkt en vecka till Italien ge mig ut på djupt vatten och skriva om opera. Det var nämligen det som kom först för mig när jag funderade över det här temat.

Det här med opera är nämligen konstigt. Ofta har jag inte en susning om vad de sjunger om eftersom jag inte förstår texten. Går jag på en operaföreställning så förstår jag av sammanhanget, av kostymer och rekvisita (och av programmet…) vad det handlar om. Men handlingen är inte det viktiga för mig. Det är det där med att jag känner vad de sjunger om. Med hela kroppen.

Ingen annan musik kan få mig att få ont i magen, hissna och börja gråta. Av ren och skär lycka. Opera kan det. Opera känns i hela mig.

Ta bara den här sången till livet (E lucevan le stelle ur Tosca), sjungen av en person som ska dö, i gryningen på sin dödsdag? Åh, det är så förtvivlat vackert!

Men, hallå Carolina, Italien?? All opera kommer ju inte från Italien? Alla operasångare kommer inte från Italien? Nä, jag vet. Men för mig har det blivit ett likhetstecken mellan opera och Italien – det är så förtvivlat vackert i Italien att det liksom måste till en aria för att ta in det. Jag har upplevt just det där – det blev nästan lite smörigt men: Vi var i Rom. En dag åkte vi en organiserad bussresa ner till Pompeij. För att hinna åka dit över dagen startade vi ohemult tidigt. Och så då, när gryningen började lysa upp kullarna, träden och husen vi såg – ja då började busschauffören spela arior med de tre tenorerna i bussens högtalare. Alltså, ni fattar det turistiga här? Grejen var att det funkade. Det var så vackert, så perfekt att det kändes som att jag var med i en reklamfilm om det italienska landskapet eller nåt. Faktiskt var det helt underbart. Sedan dess är opera = Italien för mig.

Jag tycker om att lyssna på opera. Jag lyssnar på opera när jag är glad. Jag lyssnar på opera när jag är ledsen. Jag lyssnar på opera när jag är arg. När jag tänker efter lyssnar jag nog på opera en himla massa gånger, faktiskt. Ändå är det aldrig något jag brukar säga när folk eventuellt frågar vad jag brukar lyssna på för musik. För det jag lyssnar på är just de tre tenorerna, eller Mozart, eller typ Naxos ”De Kändaste Grejerna Ur De Största Operorna”. Jag är en operafuskare.

Ändå känns det i magen när jag lyssnar. Och jag blir på gott humör bara av att plocka fram de här youtubeklippen nedan, på ett par favoriter. Nu kommer jag gå och operanynna hela dagen (och mina barn kommer att sucka lite så där överseende som de gör ibland)

 

Bild: utan titel, av dvdbramhall (CC BY NC ND 2.0)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.