Kanske ser jag en film

Linda
Det är inte det att jag inte gillar sol och värme, för det gör jag. Inte heller har jag något emot pizza eller pasta eller annan italiensk mat, för det gillar jag skarpt. Och glassen, det italienska glassen, den älskar jag. Det är bara det att jag under en stor del av livet närt en ganska så ologisk aversion mot italienare. Det kan handla om fotboll. Spelare med alldeles för mycket hårvax, som faller så fort en motståndare är i närheten. Ganska mycket kan skyllas på en enskild spelare, nämligen Francesco Totti, som förstört alldeles för många fotbollsmatcher för mig. Det har kanske hänt någon gång att jag hejat på Italien under något mästerskap, men bara om de mött Tyskland. I övrigt händer det aldrig.

Det var länge sedan jag var i Italien nu. Vill jag till värmen är det andra länder som lockar mer, som Spanien och Frankrike. Sist jag var i Italien var jag nämligen konstant arg på alla slemmiga italienska killar som säkert tyckte att de var galet charmiga, men som gjorde mig vansinnigt. Tilläggas skall att jag var ung då. Kanske hade denna utarbetade tvåbarnsmorsa blivit lite gladare över uppmärksamheten. Men det är verkligen mer änn tveksamt. Det här skulle kunna utveckla sig till veckans anti-inlägg, men så kommer det inte att bli. Istället vill jag lyfta fram något som jag faktiskt gillar skarpt, nämligen det italienska språket och italiensk film.

Här kommer några gamla favoriter (med betoning på gamla):

C’eravamo tanto amati är lika gammal som jag, utgiven 1974 och regisserad av Ettore Scola. Vi följer de tre vännerna Antonio, Gianni och Nicola under 30 år. De älskar samma kvinna, den vackra Luciana och har alla någon form av relation med henne. Kärlek och historia i en salig blandning. Den svenska titeln är Vi som älskade varann så mycket. Fantastisk film.

La vita è bella vann tre Oscars 1997 för bland annat bästa film. Säkert minns ni hur regissören Roberto Benigni var när han tog emot både den och en Oscar för sina skådespelarinsatser. Han spelar Guido, som i inledningen av filmen träffar sitt livs kärlek. Därefter skildras hur han,tillsammans med sin son, försöker skapa sig ett liv i ett koncentrationsläger. På svenska heter filmen Livet är underbart.

Ännu en modern klassiker är Cinema Paradiso av Giuseppe Tornatore, som vann en Oscar för bästa utländska film 1989. Filmen börjar i slutet, med att en man återvänder till sin hemby för att begrava en gammal vän. Vi får i tillbakablickar följa vänskapen mellan den lille pojken Toto och den äldre mannen Alfredo. En stor del av filmen utspelar sig på den biograf där Alfredo arbetar. En otroligt fin film, som får mig att gråta floder varje gång jag ser den.

Har du någon italiensk favoritfilm? Eller någon favoritfilm som utspelar sig i Italien?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *