Kropp och känsla hos Karin Johannisson

helena-top

När Karin Johannisson gick bort förra veckan berörde det mig djupare än jag trodde var möjligt så sent detta förfärliga år av förlust och framtidsrädsla. Karin Johannisson har betytt mycket för mig som forskare och kvinnlig förebild, som talesperson för kvinnor förr och nu, som en sansad röst i ett uppskruvat tonläge. Och det är kanske där förklaringen till min våldsamma sorgesamhet ligger. Vi behöver människor som Karin Johannisson i tider som dessa. 

När jag tänker på allt hon skrivit blir jag på allvar chockad över hur lite jag läst. Alltså läst på riktigt. Jag har student- och doktorandläst en hel del. Det vill säga jag har på grund av läshögar (när man skriver avhandling ligger det alltid hundratals böcker på tur som man måste ha i alla fall lite koll på) och allmän stress småläst i många av hennes böcker men inte gett mig hän åt någon bok som en normal läsare. Jag har läst några kapitel här och där, men det kan sägas att hon är den enda av dessa av mig misshandlade författarskap som drivit mig vidare att läsa ”bara ett kapitel till” vid upprepade tillfällen.

Karin Johannisson har skrivit mycket, här följer ett litet urval (berätta gärna i kommentarerna om du har någon favorit bland hennes böcker):

Den mörka kontinenten – kvinnan, medicinen och fin-de-siècle (1994)
Den här numera klassiska undersökningen av kvinnosyn och kvinnors plats i samhället utifrån sjukdomsperspektiv augustnominerades. Den är en eftertänksam genomgång av hur saker hänger ihop.

Nostalgia – en känslas historia (2001) och Melankoliska rum – om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (2009)
Känslohistoria, kanske min favorithistoria. Det var i alla fall de här böckerna som drev mig vidare och vidare trots att jag inte hade tid med dem egentligen. De är en lärobok i hur man kan skriva vetenskap, men också ett hjälpmedel för att förstå oss människor bättre, och kanske också förstå att vi inte är så olika oavsett om vi placerats nu eller då.

Den sårade divan: om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) (2015)
Den augustprisvinnande sista boken. Den jag glömde nämna i min text om psykisk ohälsa för några veckor sen. Den sårade divan är en bok om psykisk ohälsa och särskilt kvinnors psykiska ohälsa och konsekvenserna av den. Det här är en bok som jag har helt och hållet oläst, jag tror att jag kommer tycka om den.

Eftersom jag inte riktigt räknar doktorandläsandet som riktigt läsande har jag alla Karin Johannissons böcker framför mig och jag ska njuta dem som de bör njutas, långsamt och med tid för reflektion. Det känns fint att alla dessa böcker finns och att Karin Johannisson hann med en sådan gärning av att utforska de utsatta och det undanskymda, men det känns sorgligt att det inte blir mer. Och det räcker inte med böcker. Karin Johannisson och hennes blick för världen och människorna i den kommer fattas mig.

Bild från sr.se Foto: Mattias Ahlm

En kommentar Lägg till din

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.