Lotta listar 2016

Lotta
Ja då närmar sig skitåret 2016 sitt slut. Jag skrev så även om 2015: ”Ett skitår på så många sätt – inte minst globalt, politiskt, humanitärt. Politiker utan ryggrad, gränskontroller och taggtråd.” Och så blev 2016 ÄNNU så mycket värre. Nu du 2017. Jag hoppas på dig. Vänd trenden, snälla!

Personligen ska jag dock inte klaga. Det har varit ett bra år som har bjudit på många spännande möten och nya vänner. Och så det här:

Årets mest oväntade: Mötet med Kim Thúy under Bokmässan. Hon trollband ett helt rum med sin närvaro och sitt berättande. Det var en omtumlande upplevelse som blev extra surrealistisk när vi plötsligt stod där och flätade håret tillsammans. Och jag som inte ens hade tänkt vara med på samtalet, utan slank in i sista stund eftersom jag inte hade något bättre för mig och Anna hade utlovat något alldeles extra. Tack för det Anna!

Årets klassiker: Butcher’s Crossing av John Williams. Jag är svag för överlevnadshistorier av typen människa vs naturen/sig själv.

Årets utmaning: Har varit att hitta tid till att läsa och se alla tv-serier jag vill. Jag har inte hunnit med hälften.

Årets återseende: Gilmore Girls återkomst med 4 nya avsnitt. Högt efterlängtad även om resultatet var lite blekt och Rory var blaeh. Mycket utfyllnadsmaterial (musikalen…suck…) men samtidigt himla kul att vara tillbaka i Stars Hollow. Det är en speciell liten värld att återvända till.

Årets aldrig mer: Hejdå Kent och tack för allt.

Årets huvudperson: Evie. Unga Evie i Flickorna drabbar mig hårt och jag känner igen mig mer än jag nog vill erkänna

Årets kulturella höjdpunkt: Jo men visst är det Bokmässan. Som helhet, med så många små härliga kulturupplevelser under en och samma helg så är det en svårtoppad upplevelse. Julafton i september varje år.

Årets magplask: Jag fattar inte att Snöfall, mirakel och frusna hjärtan blev översatt till svenska. Usch. Usch. Usch.

Årets magplask 2: Sharon Boltons Daisy i kedjor. Att en av världens bästa författare kan leverera så…

Årets lyckopiller: Utan konkurrens Christoffer Holst Mindfulness for losers. En bok att bli prilligt glad av.

Årets skandal: Mänskligheten. Folk alltså.

Årets debut: Årets finaste bok som fick mig att gråta och skratta mig igenom alla 300 sidor var Steven Rowleys Lily and the Octopus. Den kommer på svenska i januari som Lily och bläckfisken. En otroligt fin historia om en man och hans tax och en hjärntumör.

Årets kyss: Självklart Noora och William, och deras första kyss. Eller den där åteföreningskyssen i avsnitt 11. Mitt sextonåriga jag klöser sig fram och vill ut.

Årets citat:Hjärtat blir aldrig fullt. En livstid ska få plats där.” – Andromeda, Kent.

Årets pristagare: Såklart Dylan. Hela cirkusen har varit så rolig med folk som upprör sig över att han fått priset, upprör sig över hans tystnad, upprör sig över att han inte kommer till Stockholm personligen, upprör sig över att folk upprör sig. Jag är inget fan av Dylan men konstaterar att det i alla fall är första gången jag haft en nobelpristagares bok hemma i bokhyllan. (För övrigt kass och en av få jag aldrig läste ut.) Så Dylan-Schmylan ger mig igenting, men det finns trots allt en fin sak med att han fick priset och det är Patti Smiths framförande av A Hard Rain’s A-Gonna Fall.

Årets scen: Den maffiga backdrop med effektfulla filmer som synkade perfekt till musiken under Kents avskedsturné.

Årets överskattade: Jag läste Kate Atkinsons Liv efter liv och det var bara ord efter ord efter ord. Att så många hyllat den övergår mitt förstånd.

Årets TV-serie: Stranger Things och Skam har varit årets bästa tv-underhållning för mig.

Årets låt: Det blir mycket Kent i den här listan, som sig bör. Men det är både starkt och fint att lägga av när man precis släppt sin bästa platta på massor av år. Årets låt får bli Vi är för alltid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.