februari, 2017
Archive

  • Veckans utmaning: din litterära favoritmiljö

    linje-ulrica

    Den här veckan pratar vi om litteratur, filmer och TV-serier som utspelas på karga platser, på avlägsna platser och i mörka miljöer. Inte alla delar fascinationen över den här miljön, men alla har vi väl en miljö som lockar oss lite extra? Veckans utmaning är alltså att berätta om vilka slags miljöer du dras till, och tipsa om böcker eller filmer som utspelas där.

    Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

    Bild: pexels.com

    28 februari, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 653

  • Vad lockar i mörkret?

    helena-top

    Jag funderar en hel del på det här. Vad är det som lockar mig i mörkret? Och då menar jag det litterära mörkret för i det verkliga är jag livrädd (japp, fyrtio plus och mörkrädd). Vad är det som drar mig dit? Elände, vemod och melankoli. Om man ser litteraturens värld som en tillflyktsort, som en skyddad plats, en fristad så torde väl det naturliga vara att jag sökte motsatsen, eller?

    Världen kan tyckas vara mörk som den är. Är det så att jag grottar ner mig i mörkret för att känna ljuset? Melankoli, misströstan och själsligt mörker känns emellanåt som min bakgård, men ändock vill jag grotta djupare. Någonting i det otrygga gör mig trygg. Och något i det otrygga gör att jag ser ljuset.

    I igenkänningen får jag tröst. När jag läser om fiktiva personer som känner samma känslor, men som har en författare som lyckas sätta ord på dessa, ikläda känslan i några stavelser, förmågan man själv kanske saknar under de mörkaste sekunder, finner jag ett lugn. Jag vet inte vad jag egentligen vill ha sagt. Jag mest konstaterar.

    Fruktan och skräck är mörkret syster och däri finner jag kanske en hel del terapeutiska effekter. Bearbeta det otänkbara. Den personliga fasan att något ska hända mina närmaste – det otänkbara – bearbetas månne genom allehanda spännings- och skräcklitteratur.  Borra så djupt där det otänkbara blir tänkbart, men för någon annan än jag. Där är det inte igenkänningen utan avståndet som tröstar.

    Jag vet inte vad jag egentligen vill ha sagt. Jag mest konstaterar. Men min fråga är fortfarande relevant: varför söker jag inte motsatsen om litteraturen är en tillflyktsort, som en skyddad plats, en fristad?

     

    27 februari, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 264

  • Det mörka och det karga

    linje-ulrica

    Det är något visst med geografiskt isolerade miljöer. Avlägsna öar. Stormpiskade kuster. Karga landskap. Vindpinade hedar. De har fascinerar oss i generationer i klassiker som till exempel Wuthering Heights och The Hound of the Baskervilles och de lockar oss i nutida deckare. Ett exempel är Anne Cleeves Shetland Island-serie som är mycket populär och som även finns även som TV-serie. När Peter Mays Lewis-trilogi släpptes, skapades det bland bokälskare ett sug efter att resa till Yttre Hebriderna, trots att öarna verkligen inte skildras som särskilt inbjudande:

    När de kom ut ur de låga täta molnen såg Fin ut över det skiffergrå havet och betraktade det vita skummet runt de svarta stenfingrarna som stack ut från halvön Eye, den steniga udde som också kallades Point. Han kände igen de välbekanta mönstren i landskapet, dikena som liknade skyttegravar från första världskriget men som hade grävts för värmens skull, inte för krigets. Århundraden av torvbrytning hade lämnat dessa skarpa ärr på de vidsträckta och i övrig orörda torvmossarna. Vattnet i viken nedanför såg kallt ut och krusades av vinden som blåste oavbrutet över ytan. Fin hade glömt bort vinden, den outtröttliga blåsten som hade färdats över Atlanten i femhundra mil utan att stöta på något hinder. Utanför Stornoways skyddande hamn fanns det nästan inte ett enda träd på ön.

    Själv är jag extra fascinerad av böcker som utspelar sig på Island. Det kärva landskapet passar så bra som bakgrund till mörka deckarhistorier och de får för min del gärna vara signerade av Arnaldur Indriðason. Men också i klassiker av författare som till exempel Halldor Laxness har landskapet en så stark betydelse att det nästan blir som en egen karaktär i berättelse.

    Den här veckan ska vi utforska det mörka och det karga som motiv i till exempel litteratur och film. Välkommen att följa med oss!

    Bild: Isle of Skye från pexels.com

    27 februari, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 269

  • En tjärn, en fjälltopp eller en bild av en fjälltopp?

    Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen. Eller är det det? Jag har själv aldrig varit i fjällen även om mina svärisar är stugvärdar och maken åkt fler gånger än han kan räkna. Nog för att jag gillar naturupplevelser och får styrka av att andas i öppna landskap, men för min del känns det mest dyrt och.. tja, dyrt. När man KAN åka till Skottland för samma peng. Eller Paris. Eller Amsterdam. Själv känner jag ett sug efter Waterhouse-målningar eller Botticelli när själen är på väg att börja skrumpna ihop. Det finns ju de som skulle argumentera att en återgivelse av en sjö inte är samma sak som att se den ”live” och det må hända, men det ena behöver väl inte utesluta det andra? Min själ behöver konst lika mycket som lungorna behöver frisk luft.

    Continue Reading

    26 februari, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 290

  • Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

    foto: detalj ur omslaget till Marie Hermanssons roman Himmelsdalen

    Nu ska jag  blir långrandig och introt till inlägget blir omständligt, ber så väldigt mycket om ursäkt för det. Men så här var det.

    På läsretreaten i Varberg för några veckor sedan bokcirklade vi Marie Hermanssons underbara roman Musselstranden. I ett av samtalen med mina läskompisar där så började vi tala om begreppet bergtagen (som är centralt för handlingen i boken) och vidare gick tankarna till Thomas Manns klassiska roman Bergtagen som kom i nyöversättning häromåret och som verkligen står på min långa läslista. I samma andetag påmindes jag om hur väldigt mycket jag tyckte om att läsa Marie Hermanssons Himmelsdalen. När vi sedan fortsatte tala om böcker som utspelar sig i santorie- eller hospitalsmiljö så gick det nästan inte att sluta. Så, här kommer mitt axplock av de böcker vi pratade om.

    Continue Reading

    25 februari, 2017 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 519

  • Kulturkollo recenserar v. 8 2017

     

     

    Sportlov för vissa, vardag för andra. Yrande snöfall ena dagen, strålande solsken nästa. Sån tur att det finns vissa beständigheter i livet ändå, som trygga böcker att krypa ihop i soffhörnet med. Här är vår läsdos från veckan som gått:

    Barnbruden av Anna Laestadius Larsson (Ulrica)

    Blicken, pilen filen av Dorthe Nors (Anna)

    Duktiga flickors revansch av Birgitta Ohlsson (Anna)

    Endless night av Agatha Christie (Helena)

    Gryningsstjärna av Charlotte Cederlund (Ulrica) Continue Reading

    24 februari, 2017 • Aktuellt, Barnbokskoll, Romankoll, Sakprosakoll, Ungdomsbokskoll • Visningar: 388

  • Hallbergs läkande hästvardag

    carolina-top

    Lin Hallberg dominerar hyllorna med hästböcker, och ofta skriver hon om ridskole- och stallvardag på ett sätt som känns bra och äkta, och om en stor kärlek till hästarna, om vänskap mellan människor och mellan människor och djur. Just nu vill jag lyfta tre av hennes ungdomsböcker, som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet. Klart jag älskar vita shetlandsponnyn Sigge, jag som alla andra, men de här böckerna är djupare, och handlar mer om unga människor som mår dåligt, men som på olika sätt får perspektiv på tillvaron och hjälp till läkning och utveckling.

    De tre tonårstjejerna, huvudpersonerna i böckerna, får byta miljö och resa till en vardag som mycket skiljer sig från den tonårsvardag de är vana vid. Den främmande, nya vardagen är fylld av hästar, men på ett helt annat sätt än tjejerna förut upplevt. Hästarna har hittills varit det viktigaste i deras liv, men hur älskade de än varit så har de varit fritidsintressen, och ridningen har varit en sport som andra sporter. Hästvardagen de nu kommer till är något annat eftersom hästarna för människorna där är arbetskamrater, transportmedel, inkomstkällor – människorna är helt beroende av hästarna. Och de tre tjejerna inte bara läks av denna hästvardag – de hittar sig själva och utvecklas som människor.

    I Adzerk, den vita hingsten går Emma i åttan, och mår så dåligt att hon ofta får ångestattacker när hon inte kan andas riktigt. Continue Reading

    24 februari, 2017 • Aktuellt, Ungdomsbokskoll • Visningar: 679