Gränsen, väggen och jobbet

helena-top
Den där gränsen som går någonstans. Mellan arbete och fritid. Den där gränsen som gör att jobbet inte blir själva livet och sådär. Den som behöver finnas där men inte alltid gör. Jag tänker på några som jag läst om. Andreas Egger i Ett helt liv som bygger “sin” linbana i österrikiska alperna, som stretar på och jobbar och står i, ibland för att försörja en familj, ibland bara för att. Det finns något sorgesamt och vackert i det.

Jag tänker på Elsie Johanssons Nancy som jobbar och sliter och nog aldrig lyckas bevisa sin duglighet (för sig själv i allafall). Jag tänker på Henning i Mina drömmars stad (och så tänker jag att jag vill läsa om den serien i sommar) vars hela liv definieras och bestäms av det där arbetande och arbetet. Känslan i kroppen efter en dag i hamnen…

Jag tänker på Gösta Berling som jag läser om just nu och som i så mycket definieras av att han inte arbetar längre, att han ingenting gör, att han slashasar sig runt den värmländska landsbygden till ingen nytta (han har ju några andra lite problematiska omständigheter att brottas med också, men…). Och så får man ju inte vara, till ingen nytta…

Jag tänker på mig själv som inte alltid haft den där gränsen i mitt liv och därför gick in i en sån där vägg istället (såna väggar kan man också läsa om, jag rekommenderar Pia Dellsons Väggen till alla och envar). Jag började jobba igen förra veckan och arbetar som bäst på att rita upp en gräns. Jag tänker på att det känns skönt att vara tillbaka men samtidigt funderar jag lite över varför det varit så svårt att definiera och hitta mig själv i en tillvaro där jag inte arbetat (och slashasat mig runt den värmländska landsbygden, till ingen nytta så att säga). Jag tänker mycket på arbete och vad det gör med oss just nu och jag känner mig så evinnerligt priviligierad över att ha tid och möjlighet att göra.

Sen tänker jag lite på den där cirkelboken många av er är med och diskuterar på Kulturkollo läser just nu. Sara Beischers Mamma är bara lite trött. Den vill jag gärna läsa någon gång för att få fundera vidare på allt det här. Men någon gång är inte nu. Den här mamman är fortfarande lite för trött för det.

Bild: Gösta Berling – helt oarbetsam – från Vänstanå teaters uppsättning 2011 (Bild från Vastanateater.se)

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 6 februari, 2017

Kategori: Aktuellt, Romankoll

Visningar: 488

Taggar: , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *