Det började med Jane Seymour

Lotta
Jag tror jag vet exakt hur min kärlek till karga hedar och ödsliga platser började. Det började med Jane Seymour och Värdshuset Jamaica.

Tv-serien efter Daphne du Mauriers bok med samma namn gick på SVT någon gång i mitten på 1980-talet. Jag var i tioårsåldern och tyckte att serien var helt fantastisk. Jag läste också boken i samma veva och blev lika förtjust i den. Sedan dess har jag jämfört alla karga hedar och vindpinade platser med värdshuset Jamaica vid Cornwalls ödsliga kust.

Det dystra, grå värdshuset bär på hemligheter som får folk att ta omvägar förbi när mörkret faller på. Men för den unga, föräldralösa Mary Yellan är värdshuset den enda tillflyktsorten och lyckligtvis anar hon inte vad hon kommer att få uppleva där.

Jag läste om boken för ett par år sen och den var lika fantastisk som jag mindes den. Miljöbeskrivningarna är något alldeles extra. Hedarna är lika vackra som förrädiska och Daphne du Maurier beskriver fukten, dimman och det dramatiska landskapet så levande.

Persongalleriet är också det av högsta klass. Morbror Joss beskrivs med orden ”andligen snedvriden och frostbiten av nordan liksom den förkrympta ginsten som aldrig kan blomma.” Fantastiskt, eller hur?

Värdshuset Jamaica är väl värd en läsning, eller omläsning för den delen. Liksom tv-serien där Jane Seymour gör en perfekt Mary Yellan. Det finns andra filmatiserade versioner, som jag visserligen inte sett, men för mig ÄR Jane Seymour Mary Yellan. Jag kan inte läsa boken utan att tänka på Jane, hon är så nära sammankopplad med romanfiguren för mig.

2 comments Add yours

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.