Syndavittnet – Mattias Hagberg

Mattias Hagbergs tredje roman heter Syndavittnet och den utspelar sig till en början på en isolerad ö i Ishavet.  Det är 1917 och på ön bor en norsk fiskarbefolkning, prästen Sakarias och hans piga. I december 1917  så kommer omvärlden till ön, en rysk matros bär med sig nyheter från fastlandet om revolution och att ögruppen hör till Ryssland spelar i ett slag stor roll. I den andra delen av romanen möter vi igen prästens piga. Det är 1953 och Stalin har just lämnat landet i sorg. Utan en stark ledare vet ingen hur framtiden skall bli och pigan bestämmer sig för att en gång för alla teckna ned sina minnen från ön. Berätta det som aldrig berättats, berätta om vad tystnaden, isoleringen, mörkret och kylan gör med människan.

Idag, på bokens recensionsdag, samtalar vi här på Kulturkollo om en roman som kan rekommenderas till alla!

Anna: En del av den här romanen utspelar sig för precis ett sekel sedan, 1917, på en isolerad ö i Ishavet och när jag började läsa så tänkte jag mest på att isoleringen skapade problem för befolkningen. Efter ett tag så inser jag att det också betyder trygghet att vara avskärmad från världen.

Helena: Absolut. Och för fiskarbefolkningen var kanske inte skillnaden så stor tänker jag, livet var hårt oavsett var de bodde. Ö-livet gav en frihet att skapa sina egna regler och sin egen trygghet.

Anna: Mörkret, mörkret och tiden som sakta tickar bidrar till att myter om gastar och annat otyg sprider sig bland människorna. Prästen Sakarias använder samma sorts retorik, där synden och djävulens straff är det som predikas. Så kommer dagen när den lilla församlingen bestämmer sig för att välja en annan väg.

Helena: Där kände jag först när jag läste att det kändes lite svårt att förstå. Att bryta som de på ett sätt gör är något så oerhört, det är nästan otänkbart. Sen insåg jag att de ju satt där i husen och pratade om kvällarna, skapade sin egen berättelse om livet och där var inte Sakarias med. När det sen också plötsligt kom en röst från fastlandet och berättade om förändring så tror jag att de för första gången fick upp ögonen för att de kunde tänka och bestämma själva.

Helena: Sakarias som människa intresserar mig. Hans uppror, hans hårdnackade tro och hans undangömda tvivel. Han var en väldigt ensam människa, som skrev sina anteckningsböcker men inte hade någon att tala med om sina tankar. Mycket som pigans liv kom att bli också.

Anna: Någonstans där finns det en relation mellan prästen och pigan som är ömsint och rörande. Trots att de aldrig någonsin uttalar sina känslor så finns där en känsla av solidaritet och samhörighet. Jag tänkte mig att det var en ömsesidig känsla men kanske var det bara pigans sätt att visa underkastelse. Likt Maria Magdalena tvättar hon och sköter prästens fötter och är hans syfte med att leja henne endast för att sköta om det praktiska? Önskar han, utan att erkänna det, också en smula sällskap?

Helena: Jag tycker framställningen av pigan är ett så fint och sorgligt kvinnoporträtt. Hon får liksom aldrig vara sin egen. Först är hon mammans, sen tillhör hon mammas kusin och sen blir hon piga hos Sakarias. Sen blir hon en del av systemet och tillhör Sovjetunionen med allt vad det innebär. Det är väl egentligen bara när vi möter henne, när hon börjat läsa, skriva och minnas som hon gör något för sin egen skull.

Anna: Pigan blev alltså småningom översättare i den kommunistiska regimens tjänst och när Stalin 1953 dör rubbas hennes värld ännu en gång. Hon har inte berättat om vad som hände på ön, troligen för att hon kommit till ett totalitärt angivarsamhälle där man inte pratar om det man upplevt, men nu känner hon att hon måste vittna. Varför?

Helena: Det undrar jag också mycket över. Varför nu och varför över huvud taget. Är det de där böckerna som hon burit med sig som slutligen blir för lockande? Är det inför sig själv hon vittnar eller någon annan? Varför ger hon sig själv tillåtelse att tänka och känna efter alla dessa år? Hänger det ihop med ledarens död (men visst har hon börjat innan den)? Jag tänker en hel del över drivkrafter över huvud taget (där kommer också församlingens brytning med prästen in) och på Sakarias, hur han på ett sätt gömmer sig i sin tro (på gud och församlingen) för att kanske glömma det som hände (det som avslöjas i anteckningsböckerna). Vi får inte veta mycket om drivkrafter alls, men det är ingen svaghet utan snarare en av de bästa sakerna med boken, att jag får fortsätta fundera såhär och försöka sätta ihop dem.

Anna: Hör författaren läsa ur sin helt fantastiska roman:


Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestDigg thisShare on StumbleUponShare on TumblrEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 2 mars, 2017

Kategori: Aktuellt, Romankoll

Visningar: 276

Taggar: , ,

4 Responses to Syndavittnet – Mattias Hagberg

  1. Tantaugusta skriver:

    Helt fantastiskt bok. Känner att jag måste smälta den lite innan jag skriver något om den.
    Men i min e-bok hette prästen Sakarias. Hette han inte det hos er?

    • Anna skriver:

      Håller med dig om att den är en bok man måste smälta, fundera på och kanske samtala om för att den är så bra. Tack för påpekandet om stavningen, jag ser att vi stavat på flera olika sätt men Sakarias är förstås det rätta.

      • Anna skriver:

        Och inte har Hagberg valt namnet av en slump slår det mig nu. Wikipedia: Sakarias är ett mansnamn med hebreiskt ursprung, Zecharja (Sakarja), som inlånats via Bibeln och grekiskan. Namnet betyder ‘Gud har kommit ihåg’.

      • Tantaugusta skriver:

        Och det var ju verkligen en petitess, jag var bara nyfiken på om det fanns olika utgåvor med olika stavning (konstigare saker har ju hänt i världen)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *