Jag minns mitt 90-tal

Linda

När 90-talet inleddes gick jag i nian och när det avslutades var jag utbildad lärare och skulle snart ge mig ut och resa i ett halvår med min sambo. På många sätt är 90-talet det årtionde som formade mig. Musiken är fortfarande den bästa och filmerna de mest sevärda. Det är därför Blur får illustrera det här inlägget.

90-talet började med att min mamma drog runt med ficklampa och letade efter sin dotter, som tyckte att det räckte gott att ringa hem efter tolvslaget och meddela att hon tänkte stanna borta ett tag till. Att vi sedan bytte hus för vårt samkväm lyckades jag glömma att berätta och när natten blev morgon var den ömma modern lite nervös. Det ska sägas att jag var en väldigt ordentlig tonåringen på den tiden och att dricka alkohol ingick inte i min världsbild.

Våren 1990 slutade jag nian och samma dag fick jag mitt första jobb. Ett slags steg in i någon slags vuxenvärld. För min första lön köpte jag en stereo med cd-spelare och ett gäng cd-skivor. Jag lyssnade på så diametralt olika saker som New Kids on the Block, The Cure, Pet Shop Boys och Madonna. När Kaj Kindvall presenterade de 100 låtar som legat högst på Trackslistan under 1990 knep Nothing compares 2 U med Sinéad O’Connor förstaplatsen.

MTV hade (äntligen) kommit in i mitt liv och jag slapp numera spela in videor på VHS av rädsla att aldrig få se dem igen. Just Nothing compares 2 U, men den vackra sångerskan i närbild, gick om och om igen. Vilken lyx att faktiskt få lov att bli trött på en musikvideo. För den som är ung nu är det säkert helt omöjligt att förstå hur stort det var att få tillgång till MTV och en hel musikvärld som förut bara funnits om man varit tillräckligt snabb att trycka på rec och spelat in favoritlåten på ett blandband. Att Kaj Kindvalls röst fanns med spelade liksom ingen roll.

Så började gymnasiet och jag tyckte att jag var sjukt vuxen. Skolan låg i Göteborg och jag fick en chans att börja om. Inte för att jag inte trivdes på högstadiet, för det gjorde jag, men för att jag ville något annat. Kanske vara någon annan. Att gymnasiet sedan knappast blev mer än en ganska intetsägande parentes i mitt liv är en annan historia. Gymnasietidens absolut största musikupplevelse konserten med Depeche Mode 5 oktober 1990 under Word Violator Tour. Aldrig har jag varit så mycket skrikande hysterfan som då. De riktiga 60-tals skrikarna var dock fler under Paul McCartneys konsert i Scandinavium samma år. Fortfarande gillar jag hans Flowers in the dirt.

Sommaren 1992 invaderades Göteborg av glada skottar i kilt, lika glada orangea holländare och tyskar som slog sönder Avenyen. Det var fotbolls-EM och staden kokade. I gruppen som spelade i Göteborg fanns också OSS, som var en tillfällig sammanslutning av länder som inte längre var Sovjetunionen. Finalen spelades på Nya Ullevi (som nu är äldre än det andra Ullevi, men ändå heter nya) och Danmark, som fick Jugoslaviens plats, stod som vinnare. En sommar att minnas. Annars jobbade jag mest och drog sedan på semester till Portugal och missade de första skoldagarna i trean. Behöver jag säga att en viss pappa inte var imponerad.

1993 tog jag studenten dansandes till Two Princes och på hösten drog jag till Brighton. Ett halvår som formade mig mycket och som jag fortfarande inbillar mig var alldeles nyss. Var jag inte anglofil innan, så blev jag det helt klart då. En av de största händelserna under hösten var ändå ett tragisk dödsfall. River Phoenix dog den 31 oktober. Visst var det viktigt att världen på många sätt var i kaos. Att valutor flöt och att finansminister Anne Vibble presenterade underskott och krisbudgetar, men jag var 19 år och grät över en skådespelare.

Musiken jag lyssnade på 1993 och några år framåt tillhör absolut den jag fastnat i. Ganska länge (kanske fortfarande) grämde jag mig över att jag inte såg Blur när de spelade på Sussex University hösten 1993, men jag såg dem hösten därefter på Kåren i Göteborg. I kampen mellan Blur och Oasis var Blur helt klart mina vinnare, även om Oasis gjorde en del bra musik också. De jag lyssnade mest på var kanske Suede ändå. Vi hängde på Kompaniet, där bröderna Birro stod i baren och såg djupa ut och där Broder Daniel spelade i källaren.

Hösten 1994 började jag på Pedagogen i Göteborg och som namnet antyder var det lärare jag skulle bli. Alldeles för tidigt om du frågar mig nu, men å andra sidan trivs jag fortfarande med mitt yrke, så jag tog ändå rätt beslut. Lärarutbildningen var en stor del av mitt 90-tal och jag tog examen i början av 1999. Lite försenat på grund av en resa till Kenya, där vi bodde på Svenska skolan i Nairobi och skrev vårt examensarbete.

Under några år fanns ett Pedagogspex i Göteborg. Mindre än de legendariska spexen i stan, som Chalmersspexet och Filosofspexet, som Per Andersson skrev manus till. Faktiskt såg jag också hans första föreställning, då han hyrde Stenhammarsalen och bland annat spelade den fantastiska sketchen ”Väskside story”. Men åter till Pedagogspexet, där en av de jag spelade fiol med som barn var kapellmästare. Han frågade i flera år om jag ville bli en del av spexorkestern, och i slutet av 1996 sa jag slutligen ja, vilket kunde ha med en viss pianist att göra. En pianist som jag nu varit tillsammans med i 20 år.

Så, 90-talet för mig var vägen från barn till vuxen på många sätt. Ibland har jag svårt att förstå hur länge sedan det faktiskt var, när det känns som att det var så nyss. Den här veckan blir det nostalgi på hög nivå.

 

 

 

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 6 mars, 2017

Kategori: Kulturkoll

Visningar: 911

Taggar: , , , , , , ,

9 Responses to Jag minns mitt 90-tal

  1. Lotta skriver:

    Vilken härlig tillbakablick med mycket igenkänning… 🙂

  2. Bokprinsessorna skriver:

    Minns att jag och vännerna skulle göra ett födelsedagsband till en kompis med hennes favorit musik videos så vi satt hela gänget framför tvn med kontrollen i högsta hugg för att hinna spela in de där godingarna på DVD haha

  3. Ethel skriver:

    Kul att få ta del av ditt 90-tal! Mycket känner jag igen. Och holländarna och skottarna kommer jag mycket väl ihåg. Speciellt den påstrukne skotte som drog upp kjolen och visade vad han hade under. Inget förstås :-).

    • Linda skriver:

      Då har du i alla fall fått svar på frågan om vad skottarna har under kilten! Borde självklart haft med friidrotts-VM 1995 också, där jag faktiskt såg Jonathan Edwards ta VM-guld och sätta världsrekord, men EM i fotboll påverkade staden som helhet mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *